Stockholm Tunnel Run

Skiss banan 141013

Stockholm Tunnel Run karta

I söndags gick det historiska loppet Stockholm Tunnel Run, det var historiskt av två anledningar. Dels så var det invigningslöpning av Norra länken, den jätteapparat som byggts under herrans många år i den norra utkanten av innerstaden. Dels så var det 42 513 personer anmälda vilket gjorde loppet till norra Europas största millopp.

Jag och mina arbetskollegor på konsultbolaget hade bestämt oss för att springa, vilket kändes som en mycket bra idé där i våras/somras när det kom på tal. Varefter loppet närmade sig så kändes det plötsligt mer och mer gruvsamt. Som alltid inför ett lopp så känns det som att jag inte har tränat tillräckligt osv. Samma känsla den här gången, fast nu stämde det verkligen… 

Jag har haft lite dålig koll på min träningsbok men inser nu när jag tittar att jag sprungit totalt 40 mil sen Stellan föddes. Under hösten har jag dessutom varit både förkyld och lat, och knappt satt in näsan på gymmet. Jag hade dock nypremiär där helgen innan loppet, varpå jag drabbades av en fyradagars benträningsvärk i nivå med rullstol. 

Hur som helst, jag var nervös och irrade runt på startområdet lite försenad inför den mötestidpunkt vi kollegor hade bestämt. Man kan ju bli stressad av mindre än att trängas runt med 40 tusen personer på ett begränsat område. Till slut hittade jag stället vi skulle träffas på men jag hittade aldrig mina kollegor. Istället gick jag mot starten, där de släppte in en startgrupp i taget som fick vandra i grupp fram till startlinjen. Det var faktiskt rätt mäktigt att gå under broar, påfarter och ut på startsträckan som var ganska nära Ropsten. 

Vid starten stod jag och alla andra i kanske en halvtimma och försökte hålla värmen denna tvågradersdag. Det var riktigt coolt för vi stod mitt i den breda körbanan och åt alla håll man tittade så var det fullt av löpare i gula västar och handskar. Vi hade inga nummerlappar utan alla deltagare hade fått just en väst och vantar. 

IMG 6953

Suddig bild från starten

Starten gick och det var ganska trångt till en början. Efter några hundra meter kom vi ner i tunneln och där höll vi oss hela vägen fram till strax innan målgång med undantag för när vi var ute och vände vid ett tillfälle. När jag väl kommit förbi den första kilometern så tyckte jag inte att det var så farligt trångt utan jag kunde springa i min egen takt. Det var sannerligen en upplevelse i tunneln. Dels är det ju förstås mäktigt att springa mitt i vägen, vilket jag också upplever vid ett marathon mitt i stan, men dels var det en massa happenings. Exempel på detta var ett superhäftigt ljusspel med rök som blev som dimma. Då och vid några fler partier var det infraljus så alla gula västar och vantar blev självlysande och hela tåget av löpare lyste så långt man kunde se. På något ställe var det konfetti-regn och på ytterligare ett annat var det ”snö”-kanoner och vinterlandskap. På flera ställen spelades musik men däremellan var det väldigt tyst, man hörde inget annat än steg och andetag. 

Det var varmt och bitvis kändes det som att det var lite dåligt med syre i luften (typ som i ett välanvänt mötesrum). När arrangörerna sa att det skulle vara samma temperatur i tunneln som i utomhusluften tänkte de nog inte på att just 42 tusen pers skulle vara där, svettas och flåsa… Det var riktigt skönt när vi var ute i friska luften vid och vände vid universitetet och även sista halvkilometern som var utomhus. 

Det gick jättebra att springa, det var kul och härligt. Jag hade som mycket optimistiskt mål att komma under 50 minuter och spurtade in på 47. Jag är jättenöjd! Och det var skönt att ha krafter kvar på slutet. Efter målgång träffade jag på kollegorna och alla höll med om att det var en riktigt kul upplevelse.

IMG 6957

Trött men glad 

Kommentera