Träning och mentala hinder

IMG 6282

Mina springattiraljer slängda på backen efter en seg runda

En av många punkter på semesterlistan är att jag ska komma tillbaka i form efter graviditet och förlossning. Efter en vår och tidig sommar med bristande energi och tunga ben så insåg jag att det skulle krävas lite fokus och bra förutsättningar för att lyckas. Vad vore bättre än sex veckors ledighet med barnvakt?

Om jag ska ge en kort bakgrundsbeskrivning så har jag tränat en del långdistanslöpning de senaste fem-sex åren och var i okej form för drygt ett år sedan när jag blev gravid. Jag fortsatte springa (läs: lunka) ungefär in 23:e graviditetsveckan och det gick helt okej även om jag flåsade som aldrig förr. Därefter fortsatte jag att träna på gymmet tre gånger i veckan tills Stellan föddes. Det var bra, jag hade inga problem med ryggen och var stark i kroppen hela graviditeten och efterföljande högintensiva amningsmånader. 

Jag hade en hemlig plan att springa Stockholm Marathon i slutet av maj, men provsprang några gånger under våren och kände att bäckenbottenmusklerna inte var helt stabila. Föreställ dig att det känns som att hela magens innehåll, magsäck, inälvor, organ etc ska glida ut ur kroppen. Inte så mysigt alltså. Jag fortsatte träna på gymmet lite halvhjärtat sådär för inte var det något vidare kul inte. Och inte var jag heller så motiverad att ta i hårt, utan det var rätt bekvämt att bara pysa runt lite där.

Redan förra sommaren när jag mer än halverade min träningsmängd fick jag smaka på det goda livet, snacka om att jag fick mycket tid över. Inte var jag konstant trött i benen heller utan kunde obekymrat studsa upp och ner för trappan, eller resa mig från en stol utan att stöna. Japp, man blir rätt trött och är det konstant, av att träna varje dag. Nåväl, den där nya energin var förstås bara kortsiktig och fram emot början av den här sommaren kände jag att det banne mig var dags att komma i form igen. Jag hade blivit förslappad, seg, trött, sur och hade ont överallt. Att bara gå hemma, inte träffa folk och bara gnata på med hushållssysslor gav inte mycket till fysisk urladdning eller mental uppladdning.

Jag började jogga lite, körde samma runda varje gång. Ett varv runt sjön på 6,7 km och det var så tungt! Jag blev helt slut och det var tydligt att jag inte längre hade någon kondis. Det var då jag bestämde mig för att använda sommaren till att träna lite mer disciplinerat.

Men, det första som hände då var att jag fick ont i halsen. Något jag haft till och från under hela våren. Medan jag väntade på att årets fjärde förkylning skulle bryta ut (tidigare var jag förkyld en gång per tre år ungefär) så hände ingenting och ingenting. När jag haft ont i halsen i fyra veckor i sträck, och inte tränat alls under tiden, så gick jag till vårdcentralen där de konstaterade att det inte var halsfluss utan snarare halssvamp. Fan vad fresh…Not! Nu har jag gurglat munnen med något jox fyra gånger om dagen i 21 av 25 dagar och känner mig frisk som en nötkärna. 

IMG 5990

Min lilla medicintallrik

Efter en veckas behandling började jag springa men fortsatte med mina sexkilometersrundor. Tills för fyra dagar sedan då jag tänkte ”undrar om jag kan springa en mil”, så jag tog en annan sväng som är lite snällare (mindre kuperad), sprang fem kilometer och vände. Jag gjorde det innan frukost så jag skulle ha lite dragkraft att komma hem till frukosten så snabbt som möjligt. När jag dessutom närmade mig hemmet och insåg att jag kanske kunde klara det på under en timma hittade jag plötsligt energi för att spurta sista tvåhundra meterna. Ha! Jag kände mig som en löparkung efteråt. 

När jag väl hade brutit milenbarriären så sprang jag en mil till dagen efter. Det gick ju förstås mycket tyngre, men glömdes bort snabbt. Helt plötsligt hade min mentala spärr flyttats fram lite till, nu var milen det nya normala. Bara på två pass. Igår var jag till gymmet för att göra något åt mina fastmurade skuldror/axlar, men idag var det dags igen. Den här gången tänkte jag, ”Om milen är normalt, då borde jag klara 15”. 

Idag klev jag upp tidigt, ammade Stellan, åt en liten skål med yoghurt och skivad banan innan jag stack iväg (tänkte att det vore lite väl tufft att slå distansrekord på fastande mage). Jag tog ytterligare en helt ny runda och lunkade på i sakta mak. Eftersom jag försöker övervinna distansdemonerna så får det gå hur sakta som helst. Det var snudd på trevligt faktiskt, för jag kunde ägna tankarna åt att titta på hästar, hus, stödmurar och staket allteftersom jag passerade igenom bostadsområden och hästgårdar. Det var mycket som såg annorlunda ut sist jag passerade. 

Jag klarade 15 km och det gick till och med lite bra. När jag kom hem möttes jag av familjen som nyss gnuggat gruset ur ögonen. Klart jag blev trött och går stel som en pinne nu, men mentalt så kändes det helt okej hela vägen! Herregud, vilken skillnad från 10 dagar sedan då jag trodde att mitt max var sju kilometer.

Sensmoralen av den här lilla berättelsen är att man kan alltid mer än vad man tror. Man behöver bara göra upp med sina hjärnspöken. Sen kanske inte alla orkar springa 15 km sådär upp-och-ner, men om du vet om att du klarar två kilometer så prova fyra nästa gång. 

Som sagt, stel är nu bara förnamnet så jag tror det blir vilodag imorgon. Mitt nästa mentala hinder att göra upp med får bli att springa ensam med barnvagnen. Uuh, det känns så jobbigt att jag knappt klarar av att tänka på det. Det som lär hjälpa mig lite på traven är att vi börjar jobba på måndag och då är det slut på det goda livet med barnvakt. Angående jobbet så kommer vi jobba halvtid båda två, och lite förenklat, vara hemma respektive på jobbet varannan dag, så då blir det till att träna med Kotten. 

Slutligen slutligen vill jag pusha för att läsa Jonas Coltings blogg (läs här eller här). Han håller just nu på att simma 600 km mellan Stockholm och Göteborg, till förmån för välgörenhetsorganisationen WaterAid. Där kan man snacka om att göra upp med mentala spöken. Mycket inspirerande! Läs bloggen och titta på hans korta filmer så förstår du!

 

Kommentera