Nypremiär för cykel – vilket träningslyft

Det var länge sedan jag nämnde något om träning här på bloggen. Tja, det beror på häpnadsväckande mediokra träningsresultat tillika fokus. Ungefär i anslutning till min annalkande trettioårsdag så insåg jag att jag hade blivit en infektionskänslig, tjock, soffpotatis med ont i ryggen och återkommande spänningshuvudvärk. 

Löpningen har inte känts så kul ett tag. Jag tror det började med att jag var förkyld två gånger innan och över Lidingöloppet (deltog ej) och sen två gånger till under hösten. Jag är också lite av en periodare, och med färskt minne om hur det var att träna hårt förra året, inför bland annat Stockholm Maraton (läs här), så behöver lusten att göra det igen mogna lite (typ jag behöver stå i hörnet av Karlavägen och titta på glada löpare för att bli sugen igen). Lägg därtill pissvinter med iskyla, mörker och allmän skjut-mig-livsglädje. 

Ok, med det som utgångspunkt så skaffade jag där vid trettioårsdagen ett Sats-medlemskap (Sats är en stor träningskedja, finns ett träningsställe i varje hörn i Stockholm). Målet då var att börja styrketräna för att motarbeta mitt nedbrytande. När jag signade upp mig var det kampanj och jag fick tre gratistillfällen hos personlig tränare. Av henne har jag fått ett program som jag kört minst två gånger veckan sedan dess. Det som är bra med styrketräning är att det är flexibelt, inga tider att passa och det passar väldigt bra att ta det innan jobbet. Fast det är dödstråkigt. 

Till en början började jag åka till Sats Marievik (Liljeholmen, i närheten av jobbet) och träna innan jobbet. Jag tog ett ägg innan på morgonen och hade med mig lite yoghurt i en burk som jag åt på jobbet. Det funkade bra, men var klart glamoröst att lämna hemmet 05:50 för att ta tåget åtta minuter senare. Samma tåg där konduktörerna hade sitt skiftbyte mellan nattpersonal och morgonteam. Den här rutinen har successivt fasats ut på slutet, varför? 

– Gymmet i Marievik är riktigt sunkigt, de har inte alla grejer jag behöver och ger verkligen ingen ”jävlar vad bra det går”-känsla

– Varje morgon tränar en kille som luktar så sjukt illa (tänk samma träningskläder varje dag i en vecka, där kläderna torkar i väska mellan passen). Så det gick inte. 

– Det är onekligen rätt jobbigt att ständigt bära på träningskläder, plus att kvällsrutinen där allt ska packningssäkras är klart krävande (man vill inte stå i omklädningsrummet och inse att man inte har några byxor med sig). 

Istället så tränar jag nu uteslutande på träningscentret i Lidingö, det ligger bara hundra meter bort fågelvägen och är jättefräscht. Det är klart bekvämt att gå först och lämna alla jobbgrejer, byta om och duscha hemma. Stort mått av livskvalitet att slippa bära grejer och ständigt hänga upp blöta handdukar på tork. Om Lidingögymmet bara öppnade tidigare på morgonen så skulle jag lätt träna, duscha och äta frukost hemma innan jobbet. När jag springer på morgonen funkar det bättre, då kör jag mellan 5:45-6:45, då hinner jag ta tåget i vanlig tid, ca 7:20. Men nu blir det för sent, jag behöver kunna ha möten på jobbet från åtta för att hinna se skymten av kollegorna i Kina.

Bla bla bla.. jag känner att jag tappar lite spår. Det jag ska komma fram till är att jag idag haft nypremiär på ett cykelpass här hemma. Det var jättekul, vilken träningsglädje! Back in the days när jag tränade inför Vätternrundan körde jag stenhårt med cykelpass var och varannan dag, men de senaste åren har jag bara sprungit. För er som aldrig varit på cykel, brukar kallas spinning, så innebär det att man är en grupp som kör koordinerat på en varsin träningscykel. Då är det inte en tillbakalutad cykel med fåtöljsits som jag menar, utan en träningscykel med samma egenskaper som en landsvägsracer (fast den står still och kränger inte). 

Tränaren är ofta en präglad cykelkille/cykeltjej och passets uppbyggnad är ofta någon form av bergsetapp i Tour de France. Jag har inga problem med inlevelseförmågan, så det är riktigt kul. Träningspasset innehåller i huvudsak intervaller, och man växlar mellan att köra uppför (tungt motstånd, stående) och nedför (sittande, snabbare) eller klungkörning där gruppen växeldrar. Man växlar alltså mellan motstånd och kadens (varvtal) och det är riktigt intensivt. Ledaren instruerar en till att sitta med stark mage, kutrygg och inte hänga på styret. Man får svett i ögonen, näsan och munnen, och innan man går därifrån får man torka golvet. Överrepresenterad bland deltagarna är seriösa gubbar med tajta cykelkläder, dock ofta i kombination med inte alltför smickrande kroppsform. Men det är hjärtlig, intensiv och peppad stämning. Tidigare när jag körde på Hötorget var typ halva Fredrikshofs cyklister där, och de hade lite mindre gubbmage och mer golvsvett som regel.

Det jag ska komma fram till är att rekommendera alla som inte provat att börja gå på cykel/spinning. Och jag ska också påminna mig själv om hur kul det är och se till att leta upp cykelskorna (för att få bättre driv) och börja gå på regelbunden basis. Så här jobbigt kan jag aldrig få det av att springa.  

Kommentera