Frysmaran

Igår sprang jag mitt fjärde marathon, och trots att alla fyra har varit i Stockholm på ungefär samma bana vid samma tidpunkt på året så var det här långt annorlunda mot tidigare år.

Först lite historik

Man kan säga att min amatörlöparkarriär startade 2007 när jag sprang mitt första Stockhom Marathon, visst jag sprang tjejmilen en gång för typ tio år sedan och visst, jag var ganska aktiv friidrottare upp till typ 12-årsåldern, men sen blev det hästar och ingenting alls upp till vuxen ålder. Jag började springa igen runt 2006, sprang långpass för att bränna kalorier och tänkte det kunde vara kul att göra något galet som en mara.

Första loppet, alltså 2007, var det värmebölja och i den officiella sammanfattningen från det året kan man läsa följande.:

Den värsta värmeböljan på en kvarts sekel präglade maratondagen. Temperaturen var 28 grader vid starten och snuddade som mest vid 30 i skuggan, som inte alltid går att uppsöka längs med banan. Arrangörerna förberedde sig genom att placera ut fler vätskestationer och duschar och predika om vikten att dricka, dricka och åter dricka. Före start fick dessutom deltagarna chansen att flytta sin anmälan till nästa år, även om man redan hade hämtat ut nummerlappen. Ändå var det fler än någonsin förr som gav sig iväg på det drygt 42 kilometer långa äventyret i solgasset, 14 319 tog sig förbi startmattan.

Jag sprang då, 2007, i mål på 4:10:16, jättebesviken men med blodad tand. Maran året därpå var det snudd på lika varmt men 2008-års resultat blev 3:21:01 och jag var nöjd och taggad. Träningen fortsatte, jag sprang med Hässelby på den tiden, var på organiserade träningar och träningsläger. När jag sprang 2009 så blev det återigen nytt personbästa med 3:14:50, det året hade klubben fixat in mig i SM-klassen och jag fick starta i första startgrupp.

Hur som helst, efter det blev det betydligt mindre träning och mycket mera Hampus, kan man säga. Jag hade dessutom ledsnat totalt på all träning (typ 7-8 pass per vecka) i kombination med långa dagar på jobbet. Därför blev det ett par viloår om man kan kalla det så, jag klämde in en klassiker, men det var i alla fall något annat och jag fick lite ny energi. Ifjol när förra årets lopp gick var vi inne och tittade, det var perfekt löparväder och jag kom ihåg känslan hur kul det var – och bestämde mig för att ställa upp året därpå, alltså igår.

Sedan dess har jag tränat på relativt bra (om än inte på samma sätt som tidigare år) och i vintras fick jag till flera riktigt bra långpass. Bakslaget kom i april då jag fick ont i knät, åkte på semester och blev förkyld. Resultatet blev knappt någon träning alls på fyra veckor. Därför var jag rejält oroad när loppet närmade sig. Dessutom skvallrade väderleksrapporterna om ösregn och kyla.

Innan starten

Kvällen innan var vi på fest och firade vår vän Fredriks disputation så det blev lite kort om tid för praktiska förberedelser. Jag bestämde klädsel tio minuter innan avfärd och fixade fast tidtagningschippet på skon när vi satt på tunnelbanan. På Stadions tunnelbaneperrong var det folkanhopning. Det var många som stod här och värmde sig i ovädret.

IMG 1736Rejält med folk på väg upp mot Vallhallavägen

Hampus hängde med mig i regnet och när det var 25 minuter kvar till start gjorde jag mig redo för att gå in i startfållan, inte första den här gången.

IMG 1737Här står jag på Östermalms IP med en gråmelerad slängtröja och sopsäcksklänning i ösregnet. Folk kommenterade på Facebook att jag såg glad ut, det berodde på att jag inte förstod vad som skulle komma..

Mitt i allt regn och rusk så glömde jag helt bort att ta med mig både klockan och överlevnads-gelén (den man tar när det är 10 km kvar för att få lite extra energi). Jag insåg det när jag stod vid startlinjen och gick till och med tillbaka ut och letade efter Hampus, men han hade förstås gått iväg för att se starten.

Medan jag och alla andra väntade på att startskottet skulle gå så stod vi där och jogg-hoppade i våra sopsäckar. Det både regnade och blåste, enligt väderleksrapporten i efterhand så var temperaturen nere på tre grader innan start. Vinden låg på runt 10 meter per sekund med kastbyar upp till 18 meter per sekund, också i efterhand har jag fått veta att det motsvarade ungefär nollgradigt (och var kallare än det var på julafton). Det hade ju jag inte någon aning om då där jag stod i mina trekvartstajts, långärmad underställströja och keps.

Loppet

Starten gick och det var lite annorlunda att inte springa med klocka, jag hade ingen uppfattning om vilken hastighet eller puls jag hade men försökte pinna på. Det gäller att hänga i i början för man orkar alltid mer än vad man tror, å andra sidan är det lätt att springa för snabbt i ivern.

När jag kom ner till Slottet för första gången, vid 5 km, så förstod jag att det skulle bli ett vädermässigt jobbigt lopp, där blåste det rejält – till och med så att vinden högg tag i benen och jag höll på att fälla mig själv. Jag började bli kall och när jag passerade Söder Mälarstrand hade jag ingen känsel kvar i armarna. Jag försökte få tiden och blodet att cirkulera genom att springa och samtidigt gymnastisera fingrarna genom att öppna och stänga handen under ett par kilometer. Sen insåg jag att det inte var någon mening och slutade med det.

Hampus hade fått instruktioner om att stå vid varvningen på Vallhallavägen för att dela ut en energibar och vattenflaska. Det är ganska svårt att dricka ur mugg samtidigt som man andas häftigt och springer fort, så dryck på flaska är alltid att föredra. När jag träffade Hampus och pappa så stannade jag till och tog min klocka och gele innan jag fortsatte. Det jag också borde ha gjort var att ta vantar och överdragsjackan.

Sen fortsatte jag ut på Gärdet, det även där blåste och regnade. Jag passerade halvmaranmarkeringen på finfina 1:32:01 och försökte peppa mig själv med att det snart skulle vara över. Jag var kall, stel och benen kändes allt utom pigga. Jag fick jobba mycket mentalt för att hålla fokus uppe, i det här fallet exempelvis genom att varje högerfot tänka ”det går bra, det går bra, det går bra, det går bra….” Det var klart besvärande att det kändes så så här pass tidigt in i loppet.

Det blev lite bättre, jag sprang ifrån några och kom ut på Strandvägen. Inte helt olikt alla andra öppna ytor så blåste det. Jag minns inte så mycket mer än att det knappt var någon publik, annars brukar det vara helt fullsmockat här. Ungefär samma lika var det längs hela Söder Mälarstrand. Jag försökte peppa mig själv genom att tänka att jag åtminstone inte satt på en cykel, till exempel på Vätternrundan i detta väder, för det hade varit värre. Många av mina medlöpare hade fortfarande på sig sina överdragssopsäckar på sig och när jag tänker tillbaka på det så känns det inte som det var på riktigt.

När jag sprang uppför Västerbron försökte jag krypa ihop bakom en klunga långa killar och jag antar att det hjälpte fast vinden stod helt rakt emot oss och vi liksom kröp som ostkrokar uppför backen. Som vanligt är det inte de brantaste backarna som jag upplever som jobbigast utan som tidigare år kommer det vid Stadshuset, ungefär vid 37 km. Därefter följer ca 2 km i en tråkig publiktom sträcka med motlut upp till Odengatan där arrangörerna delar ut Dextrosol (-mos). Väl på Odengatan är det lite mer publik och i alla fall jag fick lite nya krafter eftersom det närmar sig målet.

Där banan svänger in på Karlavägen så passeras 40 km-markeringen och då vet man att det bara är att slå på autopiloten mot mål. Tempot ökar automatiskt. Vid det här laget hade jag väl bytt till en ny ramsa ”långa ben, långa ben, långa ben…” sträckan mellan Stadshuset och Odenplan hade jag mestadels kört ”ett, två, ett, två, ett, två…”. Omväxling förnöjer.

I hörnet mellan Karlavägen Sturegatan stod Hampus och pappa och hejade så jag fick den sista kraften att ta mig in på stadion och i mål. Min nettosluttid blev 3:10:25. Men jag var lite för köldkonserverad för att tänka något mer än ”ok, nytt pers, var är mina kläder?”. Utanför Stadion möttes vi, jag fick snabbt på mig ny tröja och överdragkläder. Jag och alla andra frös så vi skakade när vi hämtade ut finisher-t-shirt, påsen med lite mat och årets godaste varmkorv. Tur det var snälla funktionärer som kunde hjälpa till att öppna påsknutar och trycka ut ketchup när vi andra inte kunde styra våra fingrar.

Väl hemma sen tror jag det tog två timmar, två ulltröjor och en lång lång varm dusch innan jag kände mig normaltempererad igen. Det som faktiskt kändes bättre den här gången var att jag inte alls var lika mosig, dåsig och seg efteråt – det var bara benen som kändes stela och stumma. Robert, Erika och lille Skrutt kom förbi på After run, vi käkade hemgjord pizza och rabarberpaj. Den här fina buketten fick jag av dem

DSC 0843Min första segerbukett

Idag är jag stel och hungrig, men mår bra i övrigt. Jag njuter av mina blommor och gottar mig i allsköns journalistiskt material som alla är entydiga i att det var en vidrig dag att springa på, vi var hjältar, det hade inte kunnat vara värre och så vidare. Bäst sammanfattat i artikeln på loppets webbsida.

Vi har även legat i soffan och kollat lite på sändningen i efterhand. Det var mysigt. Nu börjar jag nästan bli sugen igen och har surfat lite snabbt efter lopp i Afrika/Australien.

DSC 0872Här ligger vi i en varsin soffa och kollar på tv-sändningen i efterhand. Jag har på min min gula finisher-tröja.

En reaktion på “Frysmaran

  1. Caroline

    Du är galen och jag är så sjukt imponerad!! Men om du på riktigt är sugen på andra lopp i typ Afrika så vet jag en tok som ska springa 24 mil i Sahara nästa år. Kanske något för dig att hänga på??

    Svara

Kommentera