Intervaller på bana – man tror knappt att det är sant

För första gången sedan typ 2008 så har jag tränat intervaller på bana idag. Jag slängde upp det som ett skämtförslag i morse och när Hampus sa att han skulle haka på så fick jag stå mitt kast.

Att springa på bana är egentligen perfekt, det är optimalt underlag – slätt, platt, mjukt och perfekt fäste. Den enda baksidan är att det är så SCHUUKT mentalt och fysiskt jobbigt. Hela syftet är att det ska vara rätt hårt… Idag körde vi tusingar, det vill säga 1 000 meter, det vill säga två och ett halvt varv på en friidrottsbana. För att inte utmana kroppen alltför mycket så blev det åtta omgångar med tilltagen vila, 1:15 minuter, emellan.

Bana

Lidingövallens bana utmärkt med GPS-klocka. Dock så är det viss felmarginal på GPS-klockan, speciellt när man springer i kurvor, så den missade ca 60 meter per varv.

Mellantiderna för respektive kilometerintervall var enligt följande:

Nummer 1: 3:40 min

Nummer 2: 3:38 min

Nummer 3: 3:36 min

Nummer 4: 3:34 min

Nummer 5: 3:33 min

Nummer 6: 3:29 min

Nummer 7: 3:28 min

Nummer 8: 3:24 min

Jaha, vad betyder det här då kanske någon undrar. Jo. Om man springer en kilometer på 4 minuter så springer man milen på 40 minuter och håller ett tempo på 15 km/h. Springer man på 3:30 så gör man milen på 35 minuter och… borde därför hålla 17,5 km/h-tempo.

Hampus sprang på i delvis eget tempo och jag är som alltid imponerad över hur oförskämt bra han är relativt det han tränar.

Här kommer för säkerhets skull också några pulsdata:

PulsÅtta tydliga intervalltoppar. Den nioende blev när jag klev upp från backen där jag var tvungen att läga mig och pusta, de återstående kom från när jag försökte stretcha… Man kan se att återhämtningen blev sämre och sämre för varje intervall. På sista vilan gick pulsen ner till 130 bpm jämfört med 110 bpm som på första.

Bra jobb, det där gör vi aldrig om.

Kommentera