månadsarkiv: december 2015

Frank är äntligen här!

DSC 7703

Stellans lillebror Frank ett dygn gammal

Den tionde december, nio dagar över beräknat datum föddes då äntligen lillebror. Jag, som varit nervös och gått hemma och väntat i 20 dagar hade hunnit bli inställd på att han aldrig skulle komma. Rent fysiskt var det inga problem att bära honom men det var desto värre mentalt. Jag hade mycket förvärkar och tvingade morfar sova över här mer eller mindre varje natt senaste tre veckorna (vilket Stellan tyckte var supertoppen!).

Dagen innan han föddes var vi iväg på ultraljudsundersökning, vilket man beordras när det gått en vecka över tiden. Barnmorskan kollade hans bukmått och mätte mängden fostervatten för att se att allt var bra därinne. Det var det, så det var bara att gå hem och vänta. Suck!

Hampus och jag åkte in till stan för att göra några inköp, jag tänkte att om det inte gick att vila igång en förlossning så skulle vi pröva att julruscha fram den. Det gick bra att gå på stan men jag var faktiskt ganska orolig för att vattnet skulle gå i en butik och utsätta mig för en prekär situation. Det gjorde det inte och vi åkte hem och deltog i Stellans luciafirande på förskolan. 

Under natten vaknade jag ett par gånger av värkar, men som tur var så fattade jag inte det där och då utan kunde lätt somna om fram till 04:55 när jag vaknade på nytt. Vid halvsex på morgonen så kunde jag konstatera att det nog inte var inbillning utan faktiskt var på gång, så jag gick ner och åt frukost bestående av uppvärmd pasta och köttfärssås. Tänkte att det var bäst att äta ordentligt medan det gick. Värkarna var rätt så glesa, typ var åttonde-tionde minut så det kändes helt lugnt. Det tog ytterligare 1-1,5 timma innan vi kom iväg efter att ha gjort oss och Stellan iordning. Morfar var som sagt på plats redan så han tog över Kottemorgonen medan vi lugnt kunde åka in. Jag hade då klockat en handfull värkar med femminutersintervall.

Vi kom in på BB Stockholm vid 8:15 ungefär och blev visade till vårt rum. Efter diverse kontroller, mätningar, blodprover etc så fick jag veta att jag var öppen fyra-fem centimeter. Pust, skönt, jag tänkte att det skulle vara lite pinsamt om det visade sig att jag inte var öppen alls eller att det bara var magknip. Barnmorskan tyckte det var lite för dåligt drag och föreslog därför en promenad på sjukhuset. 

DSC 7528

Sista bilden på magen, här på vårt förlossningsrum

DSC 7530

Mycket av tiden går ändå åt till att vänta, här i en CTG-maskin som mäter bebisens puls och mina värkar

Jag hade i princip sen första värken kört profylaxandning och barnmorskan visade även några förslag på handgrepp som Hampus kunde göra när värkarna kom, bland annat pressa på knäna (liggande) och massera ländryggen (stående). Vi valsade alltså iväg ut i Danderyds sjukhus, höll oss så mycket som möjligt i avskilda trapphus men tog även en avstickare på Apoteket och Pressbyrån. Det kändes dock inte särskilt bekvämt att sjunka ihop som en degklump och flås-andas med slapp mun bland massor av folk så vi gick ganska snart tillbaka till rummet. 

Vid halvtolv så tänkte vi att det kunde vara bra att äta lunch så Hampus gick och hämtade mat. Jag klarade av att äta tre potatisbitar i min pyttipanna men drack lite juice istället. Runt tolv var jag öppen åtta centimeter. Varje värk gjorde väldigt ont men var hanterbar. Jag fördrev tiden hängandes, lätt dreglandes över en saccosäck med en vetekudde brännande på ländryggen. Jag hade fortfarande förhållandevis glesa värkar, kanske två på tio minuter, däremellan var jag hyfsat normal och vi kunde på någon nivå prata om saker. Förra gången var det inte så, då kom värkarna på ett löpande band vilket var klart mer traumatiskt. 

Vid ettiden stegrade det upp lite mer och jag gick över på lustgas, men jag tyckte det var lite svårt att andas i masken och få bra tajming. 13:28 gick vattnet, vilket enligt uppgift forsade ut (I don’t know). Frank föddes 13:33 med ett illvrål. Han såg ut som en blandning av en gammal gubbe och ett monster med sin gråblå hudton, svullna ögon, sneda näsa och rynkade panna. Han vägdes senare in på 3 655 gram och mättes till 51 cm lång (Stellan var 3 190 gram, 49 cm) och vi tyckte aldrig att vi hade sett en så liten unge. Han behöll tack och lov inte i monsterlooken utan blev slätare och hudfärgad redan efter någon timma. Näsan blir bättre och bättre, även om den fortfarande är sned.

DSC 7551

Några timmar efter release, lite mer slät och hudfärgad

Alltså, det gör förjävla ont att föda barn. Men den här gången tycker jag faktiskt att jag fick en väldigt bra förlossning, förmodligen så bra man kan. Det var en skön revansch och jag tror det beror på att jag höll mig lugn och avslappnad hela tiden. Barnmorskan och undersköterskorna på BB Stockholm var helt fantastiska. 

DSC 7611

DSC 7573

Vi stannade en natt på BB Hotellet men åkte hem så fort alla gått igenom besiktningen efterföljande dag. Stellan mottog sin lillebror med nyfikenhet och skepsis kan man säga. Han har blivit mycket mer krävande och vill väldigt gärna vara med mig när jag ska amma. Han har även försökt oskadliggöra sin lillebror genom att överösa honom med brottar-monsterkramar. Jag tycker nog att det går bättre och bättre för varje dag och han är väldigt nyfiken och glad när Frank ger ljud ifrån sig. 

Idag fyller Frank alltså en vecka. Om jag får sova på nätterna? Svar ja, ungefär 1,5-2,5 timmar åt gången. Zzzz…

DSC 7829

DSC 7843

Pojken och renpojken