Jaha, men vad händer på Kottefronten då kanske någon undrar.
Well, han kan nästan gå, fortfarande. Tanken var ju att vi skulle börja skola in på dagis så smått nu, men det är uppskjutet på obestämd framtid i avvaktan på att han ska bli en tvåbening. Han har dreglat som en St Bernadhund hela hösten och nu börjar det äntligen ge resultat. Det är fyra kindtänder på gång, en på varje sida/våning. Jag tror två av dem har spruckit igenom men man ser och känner alla. Och det är inte så lätt att få titta/känna, därav oklar status. Jag antar att det gör ont, eller så är det en ny omgång snuva som gjort att han har varit riktigt tussig i några dagar.
När man bara måste samla lite kraft
Förutom att det är gnälligt och ynkligt så äter han nästan ingenting just nu. I två dagar har han ätit apelsin och jordnötsmör/mjukost/hollandaisesås på sked. Kanske inte motsvarar hela kostcirkeln…?
Han kan tydligt säga ”hej” och ”tack”. Med lite god vilja har vi också hört ”pappa”, kanske ”mamma”, möjligen ”hej då” och ”titta”, samt ganska säkert ”vad är det där?”. Lilla Kotten, tänk vad han växer. Jag sa tidigare att han är tussig och gnällig, men det som ändå är kul är att när han är glad så är han jätteglad. Det är mycket liv och babblande.
Uppställd med sop
Idag, med nya trädgårdsverktyget i Kotte-size
Busar med pappis
Lego är kul
… och tvätt