I helgen var jag på en konferensresa till Kebnekaise. Vilken toppenhelg! Jag och mina kollegor njöt av strålande fint väder, god mat och roligt sällskap. Jimmy Odenholm som är ett fotogeni tog med sig sin bästa kamera och har tagit samtliga bra bilder i denna blogg.
Det började på torsdag förmiddag, då vi flög till Kiruna flygplats, med oss hade vi en varsin halvstor ryggsäck som blev incheckad i barnvagnspåse.

Ryggsäck i påse på Arlanda

På Kiruna flygplats strålade solen
Därifrån åkte vi taxi förbi Kirunas gruva och vidare till Nikkaloukta fjällstation. I Nikkaloukta gjorde vi oss i ordning och började vandringen mot Kebnekaise fjällstation. Sträckan är ca 19 km lång, men man kan kapa ca 6 km genom att åka båt längs en sjö/å, vilket vi gjorde. Tur var det, för det var onekligen ganska tungt att promenera med all packning och själv hade jag trötta tunga ben redan innan vi började.

Foto: Jimmy Odenholm
Enligt uppgift så brukar normalt båtkillen hålla hamburgerservering för turister, men vi var ute lite i senaste laget på hösten så det får bli ett besök på Lap Dånalds nästa gång.

Båt- och hamburgare-kombo i Nikkaloukta
På vägen stannade vi istället för lite mellis i form av medhavd mjukoststut och bubbel. Vilken guldkant på fjällturen!

Fikapaus halvvägs framme på Kebs fjällstation

Foto: Jimmy Odenholm

Foto: Jimmy Odenholm

Foto: Jimmy Odenholm

Foto: Jimmy Odenholm. Inte helt lättillgänglig gångväg, klar fördel att ha kängor med ganska hård sula

Foto: Jimmy Odenholm. Toppen mitt i bild.
Livet på fjällstationen var klart över förväntan. I huvudbyggnaden fanns bland annat en sjysst restaurang som serverade pretentiös middag varje kväll, en reception och en liten butik som sålde allt i från souvenirer, knäskydd, smågodis samt köttbullar-och-potatis på burk. Vi bodde i ett fyra-personersrum av tretton möjliga i en av tre längor strax utanför huvudbyggnaden. I anslutning fanns även ett servicehus med omklädningsrum, duschar, bastu, kök och en shop som hyrde ut allsköns lämplig sportutrustning.
På torsdagskvällen gick vi och la oss ganska tidigt, laddade inför att göra en vandring mot toppen efterföljande dag.
Fredagen började med frukost i matsalen och fixande av lunchpaket. Till lunch fick vi frukt, soppa, kaffe/choklad, energibar, russin och mackor som man fick göra själv i anslutning till frukosten. Vi kom iväg vid halvåtta snåret och bröade den nästan två mil långa vandringen (två mil upp och tillbaka). Med oss hade vi snöstegar som skulle behövas vid en eventuell toppbestigning på hal is och några av oss hade gångstavar – vilket kan rekommenderas.
Till en början gick vi ungefär tre kilometer på relativt platt mark längs med dalen. Det var inga problem att gå där, med undantag för att vi gick lite fel och fick snedda lite genom otillgänglig mark för att komma rätt igen.

Foto: Jimmy Odenholm. Hela gänget på rad

Foto: Jimmy Odenholm

Foto: Jimmy Odenholm
Foto: Jimmy Odenholm
Sen började stigningen, under en ganska lång bit gick vi längs ett vattendrag med ursprung från glaciärerna ovanför Kittelsjön

Foto: Jimmy Odenholm. Brant, stenigt och ganska jobbigt men ack så vackert.
När vi nådde upp till Kittelsjön ungefär så stannade vi till och fikade lite ordentligt (vi hade redan hunnit micropausa ganska många gånger på vägen dit).

Foto: Jimmy Odenholm. Mellanlunch och oboypaus
Efter pausen påbörjade vi nästa branta etapp som gick upp på toppen Virramivarri (1711 meter). Här fick vi också uppleva turens jobbigaste bit, som var både brant och stenig.

Foto: Jimmy Odenholm. Andra människor, som påbörjat nästa stigning.

Foto: Jimmy Odenholm. Stigning mot Virramivarri, Kittelsjön i bakgrunden
Det förrädiska är att man först går upp på toppen Virramivarri och därefter fortsätter utan vidare notis ner igen på baksidan och över en dalgång, för att därefter vända uppåt igen mot Kebnekaises topp.

Här närmar vi oss krönet på Virramivarri. Fullt av stentroll.

Foto: Jimmy Odenholm. Samma kam fast från andra sidan dalen, mitt i bild. Notera två kollegor som ungefär 80% upp på stigen
Två i gänget vände en bit ner i dalgången och vi övriga fortsatte framåt mot toppen, men delade upp oss i två grupper. Jag och Susanne gick i vår egen takt medan de tre unga starka fick gå i förväg. Samtidigt började vädret bli sämre och det bokstavligen rann ner dimma från himmelen. När vi kom fram till toppstugan, var det helt tjockt och hade börjat regna. Klockan hade blivit rätt mycket så vi beslöt att vända om efter en kort fikapaus i stugan. I efterhand kan man ju tycka att det var lite synd att vi inte gick hela vägen upp. När vi vände var det en kilometer kvar men bara med 200 meters stigning, så det var nära!

Foto: Jimmy Odenholm. Toppstugan i dimma.

Susanne och jag, strax innan hemgång
Vägen tillbaka gick betydligt snabbare även om det inte är helt trivialt att gå långt i branta steniga nedförsbackar. Efter när vi kommit över den andra kammen och började gå nedåt på riktigt så lättade dimman och solen dök fram. Halvvägs ner hann killarna ikapp efter att ha varit på toppen och vänt. Efter en lång dag och en promenad på knappt tolv timmar så var det mycket skönt att återvända till fjällstationen. Alla var rätt trötta och glada den kvällen vill jag lova.
På lördagen tog vi det lugnare ur ett fysiskt perspektiv. Vi satsade på lite jobb istället och en lite kortare promenad för att sträcka på trötta och stela ben.

Foto: Jimmy Odenholm

Foto: Jimmy Odenholm. Lunch i naturen

Foto: Jimmy Odenholm. Gruppens storfiskare försökte ta en fjällöring

Foto: Jimmy Odenholm. Vi andra fick försöka hålla värmen med hopp
Sista dagen var också ganska fysiskt lugn. Istället för att vandra hela vägen tillbaka till Nikkaloukta så gjorde vi som man gör i fjällen, tog en helikopter.

Foto: Jimmy Odenholm

I helikoptern, strax innan take-off

På vägen hem fick ryggan åka utan barnvagnspåse, dock rejält intejpad