Kategoriarkiv: Sportjippo

C-vitaminchocka kroppen

Igår var det ett hejvilt pussande på världens sötaste unge. Som också var förkyld.

Lite väl utmanande kan man tycka så här sex dagar innan årets stora löparjippo. Jag litar dock på att mina neandertalargener klarar denna utmaning. Fast som förevändning för att få äta något gott så hävdar jag C-vitaminboost.

DSC 1092Apelsin- och blodgrapeklyftor, ananas och passionsfrukt.

 

Snö?!

Så går det när man bloggar om vårkänslor och trädgård.

DSC 0406

DSC 0407

Nu är stenläggningen klar i kök och hall. Det blir bilder imorgon när det finns lite dagsljus att tillgå. Det ser i alla fall preliminärt jättebra ut! Det är kul.

Den fuktstyrda fläkten i badrummet nere är på plats och inkopplad. Varken snygg eller charmigt ljud, men jag antar att det är en bra grej att ha. På besiktningsmannens rekommendation.

Slutligen, idag kom mitt klassiker diplom. Nu ska jag försöka skaffa mig en snygg svart ram till det.

DSC 0410

Nu slår snart fredagsdöden till.

Vasaloppet – ej i förkortad version

Här kommer en detaljerad genomgång av förra helgens stora händelse, Vasaloppet.

Uppladdningen

Vasaloppsuppladdningen startade i fredags kväll när jag vallade skidorna i garaget parallellt med att hantverkarna gjorde elfelsökning (läs: stängde av/startade igång strömmen flera gånger om).

IMG 1537

Inte mycket till skidställ, dock ett rejält skruvstäd. Funkar lika bra.

Efter det hade klockan blivit ganska mycket, och strömmen fungerade inte som den skulle heller. Därför bestod uppladdningen av att vi spontant for hem till Robert och Erika och åt upp en varsin matlåda som de så tacksamt hade i kylskåpet. Jag fick ett dubbellass med makaroner till min gratinerade korv. Kanon!

Efter diverse fortsatt strul med elen på lördagmorgonen, så kom vi i alla fall iväg. Hampus, Pappa och jag. Vi startade med en lyxig kaffe på Pressbyrån i Lidingö C. Pappa hade bakat goda mandelmuffins så det blev en trevlig fikastund i bilen mot tullarna.

Boendet

Det tog väl ungefär halva dagen att köra upp till Transtrand där vi skulle bo. Transtrand ligger precis nästgårds till Berga By (Sälen), där starten går. Praktiskt att kunna knata till starten istället för att åka buss i flera timmar från Mora eller liknande. Vi hade hyrt tre bäddar i ett hus där det under vinter bor säsongsarbetande ungdomar. Vi fick två rum och det fanns ytterligare två rum med folk på vår våning, och uppe var det gissningsvis 3-4 rum till. Ett gemensamt kök och badrum per våning. Jag ger boendet som sådant en halv komfortstjärna.

Rummet där Hampus och jag bodde, låg bakom köket.

DSCN2207

DSCN2208

Strömbrytaren till taklampan satt ute i köket, så varje gång någon av de andra inneboende skulle härja i köket, typ mitt i natten, så tände de förstås vår taklampa också. Älskling han räddade situationen genom att gå ut i bara underbyxorna och släcka lampan. Skulle gärna ha sett deras min.

Vidare så hade ytterdörren en sån här automatisk dörrstängare som hjälpte dörren att slå igen så hela huset skakade. Om man mot förmodan undgick det så kunde man inte missa att höra hur folket på övervåningen sprang uppför trappan. Duns duns duns.

Vallning och nummerlappsutdelning

Ganska direkt efter att vi anlänt så tog vi skidorna och gick mot starten.

Första anhalt var att lämna in skidorna på proffsvallning. Jag frågade tjejen där om hon trodde att de skulle göra om den vallning jag redan gjort. När jag svarade att jag använt ”något lila” så sa hon att det nog var bäst så. Jag tog det mellandyra alternativet och fick ge 850 spänn för en superduperglid- och fästvallning.

Sen var det nummerlappshämtning och obligatorisk genomgång av jippo-området.

IMG 0677

IMG 0679

Mycket folk ute i jippotältet trots den bitande kylan.

IMG 0684

Det blåste så otroligt kallt där på lördagkvällen så vi skyndade oss hem och åt middag. Pappa som var matansvarig hade gjort lasagne och ostkaka och bröd och nyponsoppa och blåbärssoppa och köttbullar och spagetti och köpt godis och frukt osv. Efter att ha packat om väskan och vikt tävlingskläderna i ungefär hundra gånger så gick vi och la oss, redan vid 19.30.

Starten

Vasaloppsmorgon vaknade vi väl vid 04-tiden av den där lampincidenten som jag nämnde ovan. Sen var det lite till och från folk som härjade i huset innan vi klev upp vid 05.30. Frukost och pyssel fram till 06.30-06.45 innan vi gick mot startområdet. Det var lite i senaste laget, behöver jag säga att vi inte var först?

Vädret var klart och kallt, 10-15 grader sa speakern som spelade ”We are all the winners” med Nick Borgen, som sig bör vid stora idrottsevenemang. Jag gick in i min startgrupp, 8, och lämnade skidor och stavar på det 18:e spåret från kanten räknat.

DSCN2210

Vart man än tittade var det skidåkare och skidprylar. De flesta likadana. Undrade om jag skulle lyckas hitta igen mina prylar. Sen var det bara att hänga med Pappa och Hampus på startområdet i en knappt timma. Vi ägnade tiden åt att hoppa för att hålla värmen och titta på folk i knepiga outfits. Passade på att lämna in ombyteskläderna i lastbilen markerad med mitt startnummer och senare packa ihop överdragskläderna i för dessa avsedd påse och skicka dem med för påsen avsedd container.

DSCN2214

DSCN2216

Blå container i bakgrunden avsedd för överdragskläder

DSCN2223

En kvart innan starten så var alla tvungna att vara på plats i starfållan.

DSCN2229

DSCN2231

När sen starten gick så gick starten inte snabbt kan man säga. Det tog mig nästan fem minuter innan jag passerade startlinjen. Sen var det backen. Vasaloppet inleds med en fyra kilometer brant backe. Där saxade vi skidlöpare koordinerat. 15 cm med höger ben. Vänta. 10 cm med vänster ben. Vänta. När man halkade bakåt var det någon som tog emot och puttade på. Så höll vi på minst hela första timman. Sen gick det successivt att åka mer och mer fritt.

Här kan man se banprofilen.

Vasaloppet

Loppet

Vid första vätskestationen fick jag ta av mig lite extrakläder och byta handskar och mössa. Skönt, slutade flöda av svett. Helt fantastiskt väder med värmande sol!

Efter två timmar ungefär började jag få ont i ländryggen. Ingen höjdare för värken tilltog och var konstant sen resterade sju timmar. Sådär. Efter några mil började jag dessutom att bli rätt slut i kroppen. Värsta sträckan var definitivt mellan 30-45 km. Nu när jag i efterhand tittar på banprofilen så förstår jag varför, men där och då var det inte helt uppenbart att det var nästan bara uppför. Det enda som kändes som en tröst var att alla mina medåkare såg precis lika trötta ut som jag. Jag några som grät. Ingen pratade, alla hade tom blick framåt på spåren.

När jag sen kom till Evertsberg, drygt hälften, så fick jag största energiboosten – Hampus och Pappa stod där! Äntligen någon att prata med en stund och ett par kramar.

DSCN2238

DSCN2242

Strålande solsken, tur jag kom ihåg glasögonen.

Efter det gick det mycket bättre! Det var dessutom rejält med nedförsbackar så det var skönt med lite fart. Det gick faktiskt riktigt snabbt nerför backarna där solen inte stått på, där var spåren hårda och lite isiga. Skidorna gick jättebra! Klarade mig från att ramla där (gjorde det dock två gånger i början på flacken). Såg många som vurpade, varav en kille som nästan gjorde en framåtvolt i hög fart. Såg läskigt ut.

Resten av åkningen är lite vag. Den gick i huvudsak ut på att titta ner i spåret, eller på gubben framförs skidor, på träd och snö. Försöka att inte somna i farten och göra allt för att inte tänka på hur ont ryggen gjorde eller hur trött jag var. Försökte räkna träd, nummerlappar, tänka på inredning, räkna antal armtag osv. Otroligt tråkigt.

Glädje var att få träffa Hampus och Pappa två eller tre gånger till under loppets gång. Utan dem hade jag knappt klarat det.

Närmare målet så fick jag lite överlevnadsenergi. Det var samma med alla runt omkring mig. Sista tre kilometrarna gick riktigt bra. Kändes lite som att köra på eller falla död. Spurtade sista biten in i mål och lyckades köra om en annan tjej på upploppet. Hurra!

DSCN2251

Fancluben missade dock min målgång helt och hållet, avsaknaden av fotobevis gör att den kan ifrågasättas.

Genom min sluttid 9:05:26 så knep jag plats 751. Besviken över tiden… men om jag jämför min 751-plats med min superduktiga kusin Anders som på sina 4:56:36 kom 605:a (i Herrklassen då förstås) så känner jag mig helt ok ändå. Jag är inte den som tycker att kvinnor är det svagare könet på något sätt, men det står tydligt och klart att män, med sina i regel, längre och starkare överkroppar har betydligt lättare för sig att åka skidor snabbt.

Målet och resan hem

Väl i mål var det pussar och kramar. Gå stelt. Skidinlämning. Åka buss till ett badhus, plocka upp väskan med ombyteskläder och påsen med överdragskläder. Försöka ta av skorna utan att få kramp. Duscha, försöka få på sig kläder utan att få kramp.  Åka tillbaka till målområdet, hämta skidorna och tränga mig in bland all packning i bilen. Åt inte Vasaloppsmaten utan pappas goda kalla köttbullar med pasta i bilen. Det var finemang. Bilresan hem gick bra, fick tänka på att inte sitta si för då fick jag kramp i vänstra ljumsken eller så för då krampade högra vaden…. När vi kom hem vid 23.30-tiden så fungerade till och med värmen i huset så det var bara att rasa i säng.

Slutsats

Amatöridrott är jättejobbigt i jämförelse med elitidrott. Nu har jag lovat Hampus att aldrig mer åka på några idrottsjippon utanför Lidingö/tull. Om jag ska åka nästa gång ska jag ta ryggmärgsbedövning. Eller, som tjejen i toakön på macken på vägen hem, tipsade om: ta en värktablett varannan timma. Ett annat alternativ är att träna först, typ skidor. I skrivande stund så summerar jag träningsdagbokens skidpass för första gången och konstaterar att man inte står sig jättebra på 223 kilometer skidträning (+ 158 km rullskidor i höstas).

Jag som jobbar som projektledare är superfascinerad av hela logistikhanteringen vid sådana här idrottsjippon. Jag menar, över 50 000 åkare tog sig i mål under vasaloppsveckan, varav minst 15 000 just samma dag som jag. Alla dessa infann sig koordinerat vid starten och målet, lämnade in chippet, lämnade in skidorna, åka buss, hämta upp väskan sorterad i nummerlappsordning vid rätt omklädningsrum, duscha, åka buss, osv. nästan samtidigt. Helt enormt att det funkar så bra.

Skidfest i Jämtland

I helgen var vi i Jämtland. Det var första gången som Hampus åkte regional-/fjärrtåg, alltså ett tåg som går längre än till Mälardalen. Nedan kan ni se hur kul han tyckte det var!

IMG 0569

På lördagen var vi ute i semisnöstormen

DSC 0680

… och hälsade på Mormor

DSC 0684

På vägen hem stannade vi till vid en väg-livsmedelsbutik för att köpa te. Det fanns ett ganska smalt utbud, dock två paket Lipton citron. Sånt är livet i glesbygd.

IMG 0573

Under lördagen passade vi även på att kolla in lite furudetaljer i mammas hus, där jag är uppvuxen. Vi är lite småsugna på att köra ett fururace i vårt hus, men fatta – det kommer vara det senaste ute hos folket om något år. Här med furutak, furupanel, furugarderobsdörr.

DSC 0667

Eller, så kan vi ju helt enkelt bara passa på att njuta av bastun som vi redan har.

Senare på kvällen åkte jag in till ÖSK (Östersunds skidstadion) för att möta upp kusinen Anders och provåka mina skidor som han vallat. På söndagen var stod det nämligen livets första skidtävling på schemat.

Väl inne i ’stan’ så upptäckte jag till min fasa att jag varken var kapabel till att åka utför (farligt vingligt, nära att slå ihjäl mig flera gånger) eller uppför (dålig teknik och bakhalt). Dessutom var spåren som en isgata; stenhårda och ljusblå. Det började genast kännas som en mycket dålig idé att ställa upp i ett skidlopp.

Anders, vallateamet, svor dessutom över dåligt före och svårvallat underlag och det funderades på vilken kombination av två olika klistervallor och kallvalla som skulle bli den bästa mixen.

Söndag morgon kom. Spåren var nyfrästa och vallningen satt perfekt! Här är några bilder från när jag och Anders provåkte skidorna innan start.

DSC 0710

DSC 0725

Gott om tid att fläta håret. Det hör till.

DSC 0711

Sen dags för start. Nervöst.

DSC 0734

Så gick starten och alla bara kastade sig fram.

DSC 0740

Och hjälp vad fort det gick. Första milen körde jag på 40 minuter. Sen blev det lite segare och lite segare. Någonstans vid 20k trodde jag att ryggen skulle gå av men i övrigt kändes allt toppen (skidorna, kläderna, vädret). Jag hade bestämt att jag skulle ringa Hampus när det var 10k kvar så det var en bra morot att bara fortsätta åka, och efter det så var det bara att kämpa sig i mål. Sista fyra kilometrarna var riktigt tuffa och det hela avslutades med en superbrant backe in på stadion där släkten gjorde vågen och hejade lång väg.