Kategoriarkiv: Träning

Cykeltur

Idag har vi cyklat runt hela Lidingöloppet med transfer. Tror det blev 37 km och det tog 2,5 timmar, inte så illa pinkat.

Wow, vilken härligt dag!

IMG 1939

IMG 1941

IMG 1946

IMG 1960Direkt från Instagram. Jag bara älskar mina nya barefoot-shoes

IMG 1956Lerrumpa (Ja – Robert, jag har cykelbyxor under)

Nu är vi helt klart lite slitna både här och där (öm rumpa och gamnacke) och redo att sova djupt.

Årets upplaga av Stockholm Halvmarathon

Idag var det Stockholm Halvmarathon och jag var med och sprang.

Photo1Jag, mitt i bild i svarta kläder och rosa keps på väg ut på varv nummer två

Det är ett kul lopp och en lagom distans, hela kalaset är ganska snabbt och lätt avklarat jämfört med både millopp (kräksmycket mjölksyra) och fullånga marathonlopp (sega ben).

Med uppladdning i form av honeymoon i New York (vi kom hem i måndags) som i sin tur föregicks av kraftig förkylning, kundkväll och som vanligt mycket jobb – så var inte förutsättningarna de bästa. I ärlighetens namn var jag inte så himla motiverad och kände mig rätt så o-fit (läs tjock) efter en vecka i USA…

Jag sprang dock runt och tycke det var jättekul. Det är ett så härligt lopp, en folkfest och jag är glad att fanclubben fick bättre väder än sist.

Det blev en bra genomkörare inför Lidingöloppet som går av stapeln om fjorton dagar. Det som man kan tycka var lite irriterande var att jag disponerade kraften ojämnt. Snabbt i början och mot slutet och alldeles för sakta mellan 5-15 km. Tiden blev ganska dålig, en försämring på 2 minuter mot halvmaran tidigare i våras.

Hur som helst, det spelar inte så stor roll, jag är ju redan gift (fritt fram att slöa till 😉

Kämpar på

Om ni kommer så skrev jag för ett tag sen om att jag köpt Charlotte Perellis träningsbok och tänkte börja styrketräna. Hur har det gått? Jovars, det går väl lite bra i alla fall. Jag annammade benövningarna och har gjort ungefär följande pass i samband med min löpträning.

Knäböj: 3 x 15

Utfall: 3 x 20 (totalt men vartannat ben)

Tåhävning: 3 x 2 x 15 (15 per ben)

DSC 1309Utfall på uppfarten.

Första veckan hade jag katastrofmycket träningsvärk men nu börjar det gå ganska bra. När det gäller bål- och armövningarna så finns lite mer frekvens att önska. Igår gjorde körde jag lite med sjöutsikt.

DSC 1299

 

Sockertjockis och fettskräck mot ett LCHF-test

I mitten av mars var Hampus och jag på Jonas Coltings föreläsning Den nakna hälsan. En tredjedel av passet gick åt till att diskutera kost och eftersom Jonas förespråkar LCHF så förde han fram denna teoris fördelar samt tipsade om en bok, Matrevolutionen skriven av läkaren Anders Eenfeltd.

Nu har vi köpt boken. Hampus läste ut den förra helgen och jag har hunnit halvvägs. Argumentationen kring varför fett är naturligt (nyttigt) och socker är onaturligt (uselt) var så pass trovärdig att vi sedan en vecka kör förhållandevis strikt LCHF-kost. Eftersom detta uttalande är så pass kontroversiellt så får jag raskt inleda med ett förtydligande

– Vi tror inte detta är en ny mirakeldiet som gör att vi kan sleva i oss sked efter sked av bearnaisesås resten av livet

– Vi har inte ambitionen att aldrig mer äta Hampus hembakade bröd

Det enda vi har sagt är att vi ska testa fram till semestern, vilket blir totalt 2,5 veckor och sen utvärdera.

De argument som boken lyfter fram (som kanske är lite mer nyanserade än den på kvällstidningarna ofta förekommande fettdoktorn), som jag tycker är väldigt intressanta är

1. Genom att äta mindre fett så äter vi automatiskt mer kolhydrater, då fett och kolhydrater är de huvudsakliga energikällorna i maten. Protein och alkohol ger också energi men normalt bara en liten del. Kolhydrater blir till socker i magen. Lightprodukter är extra usla för där har man bytt ut fettet mot majsstärkelse – vilket i praktiken är druvsocker. Resultatet är att blodsockret höjs och kroppen producerar hormonet insulin.

2. För mycket insulin får oss att bli hungrigare och äta mer än vad vi behöver. Fettcellerna suger näringen ur blodet och du blir hungrigare och äter mer. Det blir en dålig spiral. Motstånd mot sådan hunger är självplågeri. Vi kan inte långsiktigt vinna slaget mot hungern för den kommer alltid tillbaka.

3. Genom att äta mer fett blir vi mättare, äter mindre, är mindre sötsugen och är mindre benägna att småäta.

Sen finns det ett fjärde argument som man kan fundera lite på.

4. Är fettskräcken verkligen befogad? Det var i mars 1984 som amerikanerna råddes till att dra ner på fettet för att risken för hjärtinfarkt. Enligt LCHF-anhängarna var studierna bakom det rådet ytterst bristfälliga, vilket man kan läsa mer om i boken. Huruvida amerikanerna fick en positiv hälsoutveckling av rådet att börja äta lightprodukter är tveksamt.

Hur som helst, nu har vi inte ätit mycket kolhydrater alls under den senaste veckan men istället ökat på med mer fett. Resultatet är faktiskt förvånande.

Jag som alltid tidigare har varit så otroligt hungrig från morgon till kväll är knappt inte ens hungrig när det är dags att äta. Jag har visserligen trappat ner på frukt och sötsaker under en längre tid, men nu känner jag inte alls något fysiskt behov av godsaker längre. Även om jag självklart inte ätit en kanelbulle eller påse lösgodis till teet varje kväll tidigare, så har jag behövt stålsätta mig för att inte göra det. Exakt varje dag.

Vi mår alltså så här långt toppen. Har bra fokus på jobbet och inga sockerdippar på eftermiddagarna. Det enda som är jobbigt är träningen. Pust, kroppen har inte ställt om sig från att hämta träningsenergi från det långsamma fettet ännu så det är tunga träningspass.

Det är också intressant att läsa bokens argument till varför en lågkaloridiet inte fungerar så bra som långsiktig bantningsmetod. Jag som försökt tappa en handfull kilon sen alltid känner igen mig. Jag tror inte att det är så enkelt att säga att ”det är bara att äta lite mindre och springa lite mer” eller att det är en enkel ekvation mellan ”kalorier in och kalorier ut”. För om det stämde så skulle det inte finnas så många småtjocka löpare och jag borde ha varit mager.

Men får man inte stroke och hjärtinfarkt av att äta LCHF då? Det är ju inte helt lätt att veta vem man ska tro på men LCHF-förespråkarna har förstå många motargument. Läs dem vettja!

För vår del så kan jag i alla fall säga att vi inte äter mer kött och protein än tidigare och vi har inte för avsikt att äta mer kalorier än tidigare heller. Vi har bara gjort några enkla justeringar mellan kolhydrater och fett.

Istället för 3-4 dl smoothie gjord på lättyoghurt och frukt så blir det en mindre mängd fet yoghurt med lite nötter och bär. Istället för två mackor blir det ett ägg.

DSC 1256

Vi ätit paj med hälften så mycket pajskal gjort av mandelmjöl och grahamsmjöl fylld med skinka, broccoli och äggstamning på grädde. Istället för lasagne eller annan pastarätt till middag så blir det t ex kyckling med sallad, svamp och lite fetyoghurt som sås.

DSC 1257

Inte så vidrig fettstinn äcklig cancermat eller hur? Något man betonar i LCHF är att äta naturlig bra mat. Inget skit. Ekologiskt och närodlat, rent och utan tillsatser.

Om nio-tio dagar vet vi mer vad vi tycker. Det lutar dock mot att vi inte kommer vara så rädda för fett och kanske inte vräka i oss kolhydrater fem gånger per dag framöver. Kolhydratnjutare låter bättre, att bara äta dem för att det är gott inte för att de behövs?

Total förnedring och en väg mot snygga armar

Inspirerad av min kollega Jimmy som kör en träningsutmaning med sin fru, samt nödgad av den egna ångesten inför antågandet av lättklädd säsong.

Idag har jag haft kick off för min nya personliga satsning: Beach 2012. Eller med tanke på mitt utgångsläge så kanske jag borde kalla det för Christmas 2012… Visst, jag må orka springa en mara, men jag är våldsamt otränad i övrigt. Som motivationshöjare har jag införskaffat en motivationsbok med ”få snygg kropp”-garanti.

Som kuriosa kan jag nämna att jag har ett par motiviationsböcker sedan tidigare. Dels ”30 minuter workout för gravida: ett komplett program med lätta vikter för att komma i form” av Anna Anka som jag fick ironiskt av Hampus efter vår Californienresa för tre år sen. Därtil har jag också fått ”Parträna med Paolo Roberto”, jag antar att det också var ironiskt eftersom vi inte direkt testat en enda övning i den.

Men nu har jag alltså införskaffat ”Kan jag kan du” av Charlotte Perelli, den känns lite mindre aggressiv än Paolos men verkar ändå hyggligt jobbig. Dessutom har hon platt mage, så ja, vad kan gå fel?

Boken är indelad i två nivåer, ett och två. Jag kommer fokusera på nivå ett tills jag pallar med alla övningar. Ettan kräver heller inte så mycket redskap och prylar utan jag har jobbat mig runt här i hemmet med min yogamatta, en puff, en trappa och en stol. I nivå två kommer det till hantlar och en boll, vilket jag i och för sig redan äger.

DSC 1096

Steg ett var att göra ett test för att kolla startstatus.

  1. Vikt och mått – väga sig samt mäta biceps, lår och midja. Siffror noterade på en smyghemlig lapp som aldrig kommer omnämnas i tryckta sammanhang.
  2. Konditionstest – springa 2-3 km på tid. Det skippar jag, orkar inte. Dessutom sprang jag långpass igår så jag är trött.
  3. Styrka och rörlighet. När jag gjorde mina övningar så blev Hampus lite intresserad så då fick jag med mig honom också.

Rörlighetsövning 1, framåtböj

DSC 1055

  • Hanna: 13 cm till golvet
  • Hampus: 22 cm till golvet

Rörlighetsövning 2, djupsittning

DSC 1075

  • Hanna: Kunde inte gå ner i 90 grader utan att lyfta hälarna, svårt att hålla armarna uppåt
  • Hampus: Klarade övningen fint

Rörlighetsövning 3, Handgrepp

DSC 1064

  • Hanna: Klarade övningen fint åt båda håll
  • Hampus: Klarade övningen fint åt båda håll

Styrkeövning 1, Armhävningar på tå

DSC 1067

  • Hanna: 2 st, vilket faktiskt är det bästa jag gjort de senaste typ 4 åren
  • Hampus:  20 st (de sista med halvkass kvalitet, Hannas anmärkning;)

Styrkeövning 2, Plankan

DSC 1084

  • Hanna: 1:04 (Jag hade orkat längre om vi gjorde den samtidigt…)
  • Hampus:  1:06

Styrkeövning 3, Jägarsitt

DSC 1085

  • Hanna: 1:00
  • Hampus:  1:06

Efter dessa mycket krävande tester så var Hampus svettig och jag muskelskakig. Efter en liten paus så testade jag mig igenom alla övningar i bokens nivå ett. Hampus var behjäplig på sitt sätt och delade ut en arm att lägga huvudet på samt pauspussar.

Man kan väl säga att vissa av övningarna klarar jag 30 stycken av (exempelvis tålyft och utfall) medan andra klarade jag knappt en enda av (axelhävningar och höftlyft). Det blir inte tal om att göra mer än ett set så här första dagen. Utan jag kommer ägna resten av kvällen åt att vänta in morgondagens kraftfulla träningsvärk (ni vet hur det blir när man inte gjort utfall på hundra år).

Nu gäller det att köra på diciplinerat fram till semestern och sen göra en ny mätning, då ska jag vinna över Hampus i alla grenar. Dessutom väntar jag mig ett par satans snygga armar. Förnedringsfortsättningen följer.

Frysmaran

Igår sprang jag mitt fjärde marathon, och trots att alla fyra har varit i Stockholm på ungefär samma bana vid samma tidpunkt på året så var det här långt annorlunda mot tidigare år.

Först lite historik

Man kan säga att min amatörlöparkarriär startade 2007 när jag sprang mitt första Stockhom Marathon, visst jag sprang tjejmilen en gång för typ tio år sedan och visst, jag var ganska aktiv friidrottare upp till typ 12-årsåldern, men sen blev det hästar och ingenting alls upp till vuxen ålder. Jag började springa igen runt 2006, sprang långpass för att bränna kalorier och tänkte det kunde vara kul att göra något galet som en mara.

Första loppet, alltså 2007, var det värmebölja och i den officiella sammanfattningen från det året kan man läsa följande.:

Den värsta värmeböljan på en kvarts sekel präglade maratondagen. Temperaturen var 28 grader vid starten och snuddade som mest vid 30 i skuggan, som inte alltid går att uppsöka längs med banan. Arrangörerna förberedde sig genom att placera ut fler vätskestationer och duschar och predika om vikten att dricka, dricka och åter dricka. Före start fick dessutom deltagarna chansen att flytta sin anmälan till nästa år, även om man redan hade hämtat ut nummerlappen. Ändå var det fler än någonsin förr som gav sig iväg på det drygt 42 kilometer långa äventyret i solgasset, 14 319 tog sig förbi startmattan.

Jag sprang då, 2007, i mål på 4:10:16, jättebesviken men med blodad tand. Maran året därpå var det snudd på lika varmt men 2008-års resultat blev 3:21:01 och jag var nöjd och taggad. Träningen fortsatte, jag sprang med Hässelby på den tiden, var på organiserade träningar och träningsläger. När jag sprang 2009 så blev det återigen nytt personbästa med 3:14:50, det året hade klubben fixat in mig i SM-klassen och jag fick starta i första startgrupp.

Hur som helst, efter det blev det betydligt mindre träning och mycket mera Hampus, kan man säga. Jag hade dessutom ledsnat totalt på all träning (typ 7-8 pass per vecka) i kombination med långa dagar på jobbet. Därför blev det ett par viloår om man kan kalla det så, jag klämde in en klassiker, men det var i alla fall något annat och jag fick lite ny energi. Ifjol när förra årets lopp gick var vi inne och tittade, det var perfekt löparväder och jag kom ihåg känslan hur kul det var – och bestämde mig för att ställa upp året därpå, alltså igår.

Sedan dess har jag tränat på relativt bra (om än inte på samma sätt som tidigare år) och i vintras fick jag till flera riktigt bra långpass. Bakslaget kom i april då jag fick ont i knät, åkte på semester och blev förkyld. Resultatet blev knappt någon träning alls på fyra veckor. Därför var jag rejält oroad när loppet närmade sig. Dessutom skvallrade väderleksrapporterna om ösregn och kyla.

Innan starten

Kvällen innan var vi på fest och firade vår vän Fredriks disputation så det blev lite kort om tid för praktiska förberedelser. Jag bestämde klädsel tio minuter innan avfärd och fixade fast tidtagningschippet på skon när vi satt på tunnelbanan. På Stadions tunnelbaneperrong var det folkanhopning. Det var många som stod här och värmde sig i ovädret.

IMG 1736Rejält med folk på väg upp mot Vallhallavägen

Hampus hängde med mig i regnet och när det var 25 minuter kvar till start gjorde jag mig redo för att gå in i startfållan, inte första den här gången.

IMG 1737Här står jag på Östermalms IP med en gråmelerad slängtröja och sopsäcksklänning i ösregnet. Folk kommenterade på Facebook att jag såg glad ut, det berodde på att jag inte förstod vad som skulle komma..

Mitt i allt regn och rusk så glömde jag helt bort att ta med mig både klockan och överlevnads-gelén (den man tar när det är 10 km kvar för att få lite extra energi). Jag insåg det när jag stod vid startlinjen och gick till och med tillbaka ut och letade efter Hampus, men han hade förstås gått iväg för att se starten.

Medan jag och alla andra väntade på att startskottet skulle gå så stod vi där och jogg-hoppade i våra sopsäckar. Det både regnade och blåste, enligt väderleksrapporten i efterhand så var temperaturen nere på tre grader innan start. Vinden låg på runt 10 meter per sekund med kastbyar upp till 18 meter per sekund, också i efterhand har jag fått veta att det motsvarade ungefär nollgradigt (och var kallare än det var på julafton). Det hade ju jag inte någon aning om då där jag stod i mina trekvartstajts, långärmad underställströja och keps.

Loppet

Starten gick och det var lite annorlunda att inte springa med klocka, jag hade ingen uppfattning om vilken hastighet eller puls jag hade men försökte pinna på. Det gäller att hänga i i början för man orkar alltid mer än vad man tror, å andra sidan är det lätt att springa för snabbt i ivern.

När jag kom ner till Slottet för första gången, vid 5 km, så förstod jag att det skulle bli ett vädermässigt jobbigt lopp, där blåste det rejält – till och med så att vinden högg tag i benen och jag höll på att fälla mig själv. Jag började bli kall och när jag passerade Söder Mälarstrand hade jag ingen känsel kvar i armarna. Jag försökte få tiden och blodet att cirkulera genom att springa och samtidigt gymnastisera fingrarna genom att öppna och stänga handen under ett par kilometer. Sen insåg jag att det inte var någon mening och slutade med det.

Hampus hade fått instruktioner om att stå vid varvningen på Vallhallavägen för att dela ut en energibar och vattenflaska. Det är ganska svårt att dricka ur mugg samtidigt som man andas häftigt och springer fort, så dryck på flaska är alltid att föredra. När jag träffade Hampus och pappa så stannade jag till och tog min klocka och gele innan jag fortsatte. Det jag också borde ha gjort var att ta vantar och överdragsjackan.

Sen fortsatte jag ut på Gärdet, det även där blåste och regnade. Jag passerade halvmaranmarkeringen på finfina 1:32:01 och försökte peppa mig själv med att det snart skulle vara över. Jag var kall, stel och benen kändes allt utom pigga. Jag fick jobba mycket mentalt för att hålla fokus uppe, i det här fallet exempelvis genom att varje högerfot tänka ”det går bra, det går bra, det går bra, det går bra….” Det var klart besvärande att det kändes så så här pass tidigt in i loppet.

Det blev lite bättre, jag sprang ifrån några och kom ut på Strandvägen. Inte helt olikt alla andra öppna ytor så blåste det. Jag minns inte så mycket mer än att det knappt var någon publik, annars brukar det vara helt fullsmockat här. Ungefär samma lika var det längs hela Söder Mälarstrand. Jag försökte peppa mig själv genom att tänka att jag åtminstone inte satt på en cykel, till exempel på Vätternrundan i detta väder, för det hade varit värre. Många av mina medlöpare hade fortfarande på sig sina överdragssopsäckar på sig och när jag tänker tillbaka på det så känns det inte som det var på riktigt.

När jag sprang uppför Västerbron försökte jag krypa ihop bakom en klunga långa killar och jag antar att det hjälpte fast vinden stod helt rakt emot oss och vi liksom kröp som ostkrokar uppför backen. Som vanligt är det inte de brantaste backarna som jag upplever som jobbigast utan som tidigare år kommer det vid Stadshuset, ungefär vid 37 km. Därefter följer ca 2 km i en tråkig publiktom sträcka med motlut upp till Odengatan där arrangörerna delar ut Dextrosol (-mos). Väl på Odengatan är det lite mer publik och i alla fall jag fick lite nya krafter eftersom det närmar sig målet.

Där banan svänger in på Karlavägen så passeras 40 km-markeringen och då vet man att det bara är att slå på autopiloten mot mål. Tempot ökar automatiskt. Vid det här laget hade jag väl bytt till en ny ramsa ”långa ben, långa ben, långa ben…” sträckan mellan Stadshuset och Odenplan hade jag mestadels kört ”ett, två, ett, två, ett, två…”. Omväxling förnöjer.

I hörnet mellan Karlavägen Sturegatan stod Hampus och pappa och hejade så jag fick den sista kraften att ta mig in på stadion och i mål. Min nettosluttid blev 3:10:25. Men jag var lite för köldkonserverad för att tänka något mer än ”ok, nytt pers, var är mina kläder?”. Utanför Stadion möttes vi, jag fick snabbt på mig ny tröja och överdragkläder. Jag och alla andra frös så vi skakade när vi hämtade ut finisher-t-shirt, påsen med lite mat och årets godaste varmkorv. Tur det var snälla funktionärer som kunde hjälpa till att öppna påsknutar och trycka ut ketchup när vi andra inte kunde styra våra fingrar.

Väl hemma sen tror jag det tog två timmar, två ulltröjor och en lång lång varm dusch innan jag kände mig normaltempererad igen. Det som faktiskt kändes bättre den här gången var att jag inte alls var lika mosig, dåsig och seg efteråt – det var bara benen som kändes stela och stumma. Robert, Erika och lille Skrutt kom förbi på After run, vi käkade hemgjord pizza och rabarberpaj. Den här fina buketten fick jag av dem

DSC 0843Min första segerbukett

Idag är jag stel och hungrig, men mår bra i övrigt. Jag njuter av mina blommor och gottar mig i allsköns journalistiskt material som alla är entydiga i att det var en vidrig dag att springa på, vi var hjältar, det hade inte kunnat vara värre och så vidare. Bäst sammanfattat i artikeln på loppets webbsida.

Vi har även legat i soffan och kollat lite på sändningen i efterhand. Det var mysigt. Nu börjar jag nästan bli sugen igen och har surfat lite snabbt efter lopp i Afrika/Australien.

DSC 0872Här ligger vi i en varsin soffa och kollar på tv-sändningen i efterhand. Jag har på min min gula finisher-tröja.

Godisråttan

 

DSC 0830

På lördag smäller det och jag har laddat upp med en stor lösgodispåse.

Det har nu gått typ sex veckor sedan jag slog vad med Hampus om att jag inte skulle äta någon sötsak innan Stockholm Marathon. På lördag är maran och det verkar som om jag kommer klara mitt mål. Inte en fikabulle, kaka, pyttegodisbit, tårta, efterrätt eller minsta chokladbit har slunkit ner. Jag har avstått mumsigheter på konferens och middagsbjudningar, på jobbet eller hos föräldrar.

Endast ett par glas saft i sommarvärmen, marmelad till ost-efterrätt och kanske några skorpor har jag fallit offer för. Har jag inte varit stark så säg!?

Det som också händer på lördag är att vi ska ha after run med pizza, öl, coca-cola och rabarberpaj. Något ska man ju belöna sig själv och fancluben med efter en heldag ute på stan.

Den nakna hälsan

I onsdags var vi på Jonas Coltings föredragsturné Den nakna hälsan.

ImagesInte så tokig och inte helt olik Hampus

Jonas är en av sveriges bästa triatleter. Han är känd för att vara ganska extrem och inte bara tävla i ironman utan har även vunnit ultraman på Hawaii. För att påminna alla som glömt det så tänkte jag bara nämna att en ultraman är vad man kan kalla en tredagars ironman bestående av följande moment

Dag 1: 10 km havssimning och därefter 140 km cykel

Dag 2: 276 km cykel

Dag 3: 84 km löpning

Förutom att Jonas tränar och tävlar så har han en populär blogg som jag följer, skriver böcker som handlar om träning, hälsa och ren kost, samt twittrar. Förutom då att han åker Sverige runt och pratar om träning, hälsa och mat.

Föreläsningen startade 17:30 och pågick hela kvällen. Vi laddade upp med kebab innan vi for dit. Kändes väl sådär senare men det var ruggigt gott där och då.

ImageJag äter den bästa kebaben, i Hötorgshallen

IMG 1548Hampus på plats redo att lära sig allt om stenåldersträning och ren mat

ImageColting, längst fram. En av de korta stunderna han stog still.

Så, vad tycker vi då. Det var en en härlig energigivande föreläsning, även om det blev jobbigt för lilla jag att vara borta hemifrån så sent på kvällen. Jag tog framför allt till mig avsnitten kring mental inställning och träning. Jonas tryckte mycket på att framgång är inte en gudagåva utan bara hård träning. Enbart hård träning, vilket i och för sig bygger på rätt inställning.

När han springer och cyklar där på Hawaii, runt hela ön faktiskt, på raka svarta vägar omgiven av lavalandskap då kan han inte tänka på att han har 83, 82, 81 km kvar. Då gäller ett steg i taget, en liten bit till, bara fram dit, lite till, ett steg till…

Vidare pratade han om att skoindustrin är förkastlig och han rådde alla till att successivt gå över på tunna skor där man känner marken under sig. Han rekommenderade alla att prova springa barfota (på gräs) eller i barfotaskor (gärna i skog och mark), vilket vi bara måste pröva någon gång. Sin vältränade kropp får han ifrån timmar efter timmar med funktionell styrketräning och pilates. Själv tänker jag att jag borde börja börja träna så jag i alla fall klarar två armhävningar.

 

När det gäller kosten så förespråkar han den rena sunda maten. Naturlig mat, ekologisk och oprocessad, som inte har framställts på kostgjord väg. Han kallade margarin för hudkräm och förkastade allt som är traditionell sportmat i form av kolhydrater. Han kallar sig själv för liberal LCHF-kille men erkände att han var kolhydratnjutare.

Genom att han inte äter så värst mycket kolhydrater men tränar hårt och länge så har hans kropp en god förmåga att omvandla fett till energi. Sedan, när det verkligen gäller vid tävlingar så pangar han på med allt vad gele och sportdryck heter. Men alla de övriga 360 dagarna harvar han på med bara vatten.

Inspirerade testade vi (Hampus) att laga både lunch och middag enligt Coltings recept i söndags.

DSC 1003Bananpannkaka (snudd på omelett) med grädde och frukt. Inte en gnutta socker.

DSC 1047Lax med sallad

 

Fjärde tremilaren

DSC 0884

Träning 2012-03-10

  • Längd: 30,0 km
  • Tid: 2:22:55
  • Medeltempo: 04:46 (minuter per km)
  • Medelpuls: 163 (ca 81,5 % av maxpuls)
  • Maxpuls: 206 (ca 103% av maxpuls)….
  • Underalag: 90% ren asfalt, 10% grusväg
  • Kalorier: 2 001 000 st

Antingen är det något fel på min vid det här laget jättegamla pulsklocka eller så håller jag på att få en hjärtinfarkt av att springa i backen ett par hundra meter från start. Jag ska forska lite mer i veckans pulskurvor separat men det märkliga är att jag inte känner mig värst ansträngd där när klockan visar 170+ slag så det måste vara knas. I annat fall känner jag  mig rejält ansträngd när pulsen går över 160 slag per minut.

Puls 10

Mentalt går det väldigt mycket enklare att köra tremilspassen nu. Det är bara de sista 8 kilometrarna som är lite tunga, speciellt de 4 sista,  då är det supersmart att ha lite East-coast Hip Hop att ta till för att orka hela vägen hem. Speciellt när det inte är raka vägen hem, utan en extra kringelikrok runt området för att uppnå jämna siffror.

Andra tips för attt inte plågas i onödan är att inte ha för mycket kläder, ett vätskebälte med svag sportdryck samt en energibar plus tejpa brösten och bröstkorgen för att slippa pulsbandsskav.

Idag fick jag spinga ikapp med, först, tre spänstiga cykelkillar med alla rätta gadgets och neonfärgade jackor. De cyklade om mig tre gånger och jag sprang om dem lika många. Sista gången fick jag kommentaren ”bra fart” men sen vek de av åt ett annat håll. En annan som nog också tänkte ”bra fart” var snubben som försökte köra förbi mig med rullskidor. Han fick också vika av efter ett tag. Gött!

Dagens träning

Träning 2012-03-03

  • Längd: 30,01 km
  • Tid: 2:24
  • Medeltempo: 04:48 (minuter per km)
  • Medelpuls: 162 (ca 81% av maxpuls)
  • Maxpuls: 196 (ca 98% av maxpuls)
  • Underalag: 90% ren asfalt, 10% grusväg
  • Kalorier: 2 004 000 st
  • Kommentar: Det är som jobbigt… Trodde jag sprang jättesakta men förbättrade tiden från föregående två rundor med en minut. Mentalt går träningen mycket bättre.

Kartbild

Dagens pass på karta

Jag skrev ett inlägg tidigare om mina knepiga pulskurvor. Jag tror det är något fel, det kan omöjligen vara så att jag hade 198 slag/minut i dag innan jag ens hunnit bli varm. Skulle kunna vara så att pulsmätaren inte får tillräckligt starka signaler innan huden blivit svettig, så att den måste fabulera ihop något själv? Någon dag när jag kommer ihåg det ska jag fukta pulsbandet innan jag sticker ut.

Puls 3 marsDagens pulskurva. Det kan omöjligen stämma att pulsen var så hög som den säger i början.

Eftersom jag numera springer mina långpass på lördagar så är söndagarna religiöst kravlösa och ägnas åt att enbart göra roliga saker tillsammans med Hampus.