Kategoriarkiv: Träning

Knattens första knattelopp

I helgen gick Lidingöloppet här i trakten och som vanligt var vi ute och njöt av stämningen och hejade på bekanta som sprang. Vi hade pratat under veckan om att anmäla Stellan till Knatteloppet, men tvekade lite. Det är ju trots allt 1,7 km. Skulle han klara av det? Har han någonsin sprungit längre än 100 m? Kommer pappa få bära honom hela vägen? (Orkar pappa det?)

Efter lördagen kände det dock att det var värt ett försök. Jag frågade Stellan på kvällen om han ville springa lite med pappa och han var intresserad så långt. På sändaren tog vi än en gång och lastade in familjen i cykelkärran och fyllde i en efteranmälde vid Lidingövallen. Därefter körde vi vidare till start och målområdet vid Grönsta där starten skulle gå en dryg halvtimme senare.

Medan vi väntade hann vi se sjuåringarna springa Lilla Lidingöloppet samt de två första startgrupperna i Knatteloppet. Stellan blev lite otålig och sa att han ville springa så det verkade ju vara bra förutsättningar!

Här kommer några bilder från söndagens sportjippo.

14435029 10208992552587497 4271553882119917950 o

Taggade före start

14480755 10208992553027508 7479882870726423950 o

Startlinjen och uppvärmningen

Strax efter started hade vi sådan tur att vi träffade Axel och pappa Johan! Axel som sprang sitt tredje Knattelopp var rutinerad och var precis den draghjälp som Stellan behövde.

14425513 10208992552947506 4097130395071661966 o

Stellan och Axel på väg mot branta Grönstabacken.

14380029 10208992553787527 1862636946637805561 o

En bonus med terränglöpning är att det finns mycket kul att titta på på vägen. Man kan plocka upp fina stenar och pinnar, eller plocka blåbär om man hittar.

IMG 5065

Skogslöpningen gick faktiskt jättebra. Stellan sprang i stort sett hela sträckan med undantag för några hundra meter där pappa fick bära. Bara att konstatera för hans föräldrar att han klarar mer än vi tror.

14409382 10208992553907530 5453631032830666939 o

På upploppet blev det lite läskigt med all publik, men i mål kom vi! Framhejade av mamma och lillebror (som enligt uppgift sov).

14409843 10208992554307540 4567744902625220693 o

14379702 10208992554987557 1744917885721743662 o

Gott med en festis och bulle i mål.

14425375 10208992555187562 5777696974700008687 o

Stellan och Axel efter loppet. Lillebror hade också kul och passade på att krypa runt på egen hand i målområdet.

Man får nog säga att söndagens jippo gav intryck. I morse ville Stellan inte lämna sitt rum och sitta på toan om han inte fick ha på sig nummerlappen och medaljen!

IMG 5073

I väntans tider

IMG 0072

Delningsbar jacka är den bästa jackan. Jag har även skaffat nya gummistövlar för att stå stark igenom slaskvintern. 

Ja, som jag nämnt lite flyktigt tidigare så är jag alltså gravid. När som helst, eller kanske aldrig(?) kommer Stellans lillebror. Han är beräknad till imorgon, den 1 december, och jag har trott det varit på gång nästan varje dag sen jag slutade jobba för cirka tio dagar sedan. 

När jag väntade Stellan så fick jag en udda graviditetsrelaterad blodsjukdom som heter ITP och som innebär att kroppen kastar bort sina blodplättar lite för snabbt, så nivåerna blir för låga. En slags blödarsjuka alltså, eftersom blodplättarnas funktion (bland annat?) är att få blodet att levra sig. Den gången blev jag medicinerad med massor av kortison för att få ordning på blodvärdena och igångsatt när dessa var som bäst. Den här gången är allt normalt så jag går som alla andra och väntar på att förlossningen ska starta spontant. 

Morfar, farmor och farfar är verkligen på tå och står i ständig jour för uttryckning, vilket känns mycket bra. Hampus däremot är inte fullt så noga med att varken läsa sms eller ha med sig telefonen överallt så jag har fått påtala att det kommer stå honom dyrt om han missar kalaset (googla tennisarmband på Kaplands). Han har hittills, med facit i hand, haft rätt i att det inte har behövts. 

Förutom att jag är lite nervös för allt praktiskt som ska falla på plats när det verkligen gäller, såsom att få hem maken och barnvakten i tid, att det inte ska vara snöoväder, trafikkaos eller fullt på förlossningens parkering så mår jag alla tiders. Jag är pigg (sen jag i höstas blev ordinerad järntabletter) och har inte direkt ont någon stans (bortsett från när jag ska vända mig i sängen på natten då det känns som knivar i bäckenbenet). Idag gjorde jag mitt sista träningspass på Sats utan större problem, även om jag inte tränar så jag blir svettig längre så funkar det att köra en halvtimma crosstrainer samt träna ländrygg och axlar-rygg-armar med skivstång eller i maskin. Jag känner tydligt att jag får ondare i ryggen om jag slarvar med träningen så jag är tacksam att jag har kunnat hålla igång. 

I övrigt så lufsar jag mest runt hemma och passar på att fixa med allt sånt som jag aldrig annars hinner med. Kameran har varit inne på lagning efter en incident i Florida då glaset på den övre displayen lossnade efter oförsiktig hantering (kostade mig 2000 spänn och nästan ett nervöst sammanbrott). Jag har skaffat en extern hårddisk och fått programvaran Lightroom i födelsedagspresent så vi båda (kanske mest min älskade make) har ägnat väldigt mycket tid åt att försöka få ordning på fotoarkivet. Mest jobb är det att rensa i röran, tyvärr har det inget med den nya tekniken att göra. Det jag också försöker göra är att titta på olika instruktionsfilmer på Youtube för att lära mig både fotoutrustning och mjukvara, det är verkligen lärorikt bara man tar sig lite tid. 

Det är ju på många sätt tur att bebisen dröjt för nu är årets blogg-/fotobok så gott som klar att skickas iväg på tryck (Obs jättehemligt, återkommande julklapp). Det enda vi undrar är om Kotten 2 ska hinna ut så han får vara med i årets upplaga eller inte. Och kommer han hinna fram till deadline för årets julkort?

Det bästa med att vara hemma är att jag kan passa på att sova en stund varje dag. Jag sover verkligen ordentligt på nätterna men vaknar några gånger av valrossen jag har i magen försöker böka sig ut. Det är ju skönt att kunna komplettera med någon halvtimma här och där för att få ihop nio-tio timmars sömn per dygn. Synd att det inte går att spara sömn inför alla kommande vaknätter.

Förutom att jag hittills inte hunnit läsa varken böcker eller tidningar så har jag i princip en grej kvar på att-göra listan och det är att virka en babyfilt till Kotten 2. Jag har skaffat garn och har en tanke om hur den ska se ut men det verkar ganska svårt efter att ha tittat på Youtube-filmer med tutorials… och jag ska försöka komma igång när som helst. Men jag kommer väl ha hur mycket tid som helst… sen?

Träning och mentala hinder

IMG 6282

Mina springattiraljer slängda på backen efter en seg runda

En av många punkter på semesterlistan är att jag ska komma tillbaka i form efter graviditet och förlossning. Efter en vår och tidig sommar med bristande energi och tunga ben så insåg jag att det skulle krävas lite fokus och bra förutsättningar för att lyckas. Vad vore bättre än sex veckors ledighet med barnvakt?

Om jag ska ge en kort bakgrundsbeskrivning så har jag tränat en del långdistanslöpning de senaste fem-sex åren och var i okej form för drygt ett år sedan när jag blev gravid. Jag fortsatte springa (läs: lunka) ungefär in 23:e graviditetsveckan och det gick helt okej även om jag flåsade som aldrig förr. Därefter fortsatte jag att träna på gymmet tre gånger i veckan tills Stellan föddes. Det var bra, jag hade inga problem med ryggen och var stark i kroppen hela graviditeten och efterföljande högintensiva amningsmånader. 

Jag hade en hemlig plan att springa Stockholm Marathon i slutet av maj, men provsprang några gånger under våren och kände att bäckenbottenmusklerna inte var helt stabila. Föreställ dig att det känns som att hela magens innehåll, magsäck, inälvor, organ etc ska glida ut ur kroppen. Inte så mysigt alltså. Jag fortsatte träna på gymmet lite halvhjärtat sådär för inte var det något vidare kul inte. Och inte var jag heller så motiverad att ta i hårt, utan det var rätt bekvämt att bara pysa runt lite där.

Redan förra sommaren när jag mer än halverade min träningsmängd fick jag smaka på det goda livet, snacka om att jag fick mycket tid över. Inte var jag konstant trött i benen heller utan kunde obekymrat studsa upp och ner för trappan, eller resa mig från en stol utan att stöna. Japp, man blir rätt trött och är det konstant, av att träna varje dag. Nåväl, den där nya energin var förstås bara kortsiktig och fram emot början av den här sommaren kände jag att det banne mig var dags att komma i form igen. Jag hade blivit förslappad, seg, trött, sur och hade ont överallt. Att bara gå hemma, inte träffa folk och bara gnata på med hushållssysslor gav inte mycket till fysisk urladdning eller mental uppladdning.

Jag började jogga lite, körde samma runda varje gång. Ett varv runt sjön på 6,7 km och det var så tungt! Jag blev helt slut och det var tydligt att jag inte längre hade någon kondis. Det var då jag bestämde mig för att använda sommaren till att träna lite mer disciplinerat.

Men, det första som hände då var att jag fick ont i halsen. Något jag haft till och från under hela våren. Medan jag väntade på att årets fjärde förkylning skulle bryta ut (tidigare var jag förkyld en gång per tre år ungefär) så hände ingenting och ingenting. När jag haft ont i halsen i fyra veckor i sträck, och inte tränat alls under tiden, så gick jag till vårdcentralen där de konstaterade att det inte var halsfluss utan snarare halssvamp. Fan vad fresh…Not! Nu har jag gurglat munnen med något jox fyra gånger om dagen i 21 av 25 dagar och känner mig frisk som en nötkärna. 

IMG 5990

Min lilla medicintallrik

Efter en veckas behandling började jag springa men fortsatte med mina sexkilometersrundor. Tills för fyra dagar sedan då jag tänkte ”undrar om jag kan springa en mil”, så jag tog en annan sväng som är lite snällare (mindre kuperad), sprang fem kilometer och vände. Jag gjorde det innan frukost så jag skulle ha lite dragkraft att komma hem till frukosten så snabbt som möjligt. När jag dessutom närmade mig hemmet och insåg att jag kanske kunde klara det på under en timma hittade jag plötsligt energi för att spurta sista tvåhundra meterna. Ha! Jag kände mig som en löparkung efteråt. 

När jag väl hade brutit milenbarriären så sprang jag en mil till dagen efter. Det gick ju förstås mycket tyngre, men glömdes bort snabbt. Helt plötsligt hade min mentala spärr flyttats fram lite till, nu var milen det nya normala. Bara på två pass. Igår var jag till gymmet för att göra något åt mina fastmurade skuldror/axlar, men idag var det dags igen. Den här gången tänkte jag, ”Om milen är normalt, då borde jag klara 15”. 

Idag klev jag upp tidigt, ammade Stellan, åt en liten skål med yoghurt och skivad banan innan jag stack iväg (tänkte att det vore lite väl tufft att slå distansrekord på fastande mage). Jag tog ytterligare en helt ny runda och lunkade på i sakta mak. Eftersom jag försöker övervinna distansdemonerna så får det gå hur sakta som helst. Det var snudd på trevligt faktiskt, för jag kunde ägna tankarna åt att titta på hästar, hus, stödmurar och staket allteftersom jag passerade igenom bostadsområden och hästgårdar. Det var mycket som såg annorlunda ut sist jag passerade. 

Jag klarade 15 km och det gick till och med lite bra. När jag kom hem möttes jag av familjen som nyss gnuggat gruset ur ögonen. Klart jag blev trött och går stel som en pinne nu, men mentalt så kändes det helt okej hela vägen! Herregud, vilken skillnad från 10 dagar sedan då jag trodde att mitt max var sju kilometer.

Sensmoralen av den här lilla berättelsen är att man kan alltid mer än vad man tror. Man behöver bara göra upp med sina hjärnspöken. Sen kanske inte alla orkar springa 15 km sådär upp-och-ner, men om du vet om att du klarar två kilometer så prova fyra nästa gång. 

Som sagt, stel är nu bara förnamnet så jag tror det blir vilodag imorgon. Mitt nästa mentala hinder att göra upp med får bli att springa ensam med barnvagnen. Uuh, det känns så jobbigt att jag knappt klarar av att tänka på det. Det som lär hjälpa mig lite på traven är att vi börjar jobba på måndag och då är det slut på det goda livet med barnvakt. Angående jobbet så kommer vi jobba halvtid båda två, och lite förenklat, vara hemma respektive på jobbet varannan dag, så då blir det till att träna med Kotten. 

Slutligen slutligen vill jag pusha för att läsa Jonas Coltings blogg (läs här eller här). Han håller just nu på att simma 600 km mellan Stockholm och Göteborg, till förmån för välgörenhetsorganisationen WaterAid. Där kan man snacka om att göra upp med mentala spöken. Mycket inspirerande! Läs bloggen och titta på hans korta filmer så förstår du!

 

Tour de france

För ett år sedan var vi i södra Frankrike på semester, vilket man kan läsa om här, här, här och här. En kväll när vi var i Nice, jag tror det var ett år och en dag sedan så köpte vi vårt första bebisplagg till Lilla Kompis i magen. Jag var ju gravid då fast det var lite hemligt så det var väldigt nervöst att köpa den första grejen. 

Samtidigt pågick den ikoniska cykeltävlingen Tour de France, och vi hade varit i närheten av loppet under delar av vår resa (tyvärr inte tillräckligt nära för att se själva tävlingen). Det kändes i alla fall passande att köpa en liten souvenir. Den skulle vara i storlek ”12 månader” men som tur var så provade vi den på Stellan igår – ett halvår för tidigt, för nog passar den allt. Den gula ledartröjan. 

DSC 0178

DSC 0174

Mot… form

Det går lite sisådär med träningen nu för tiden. Jag kämpade på ambitiöst på gymmet till dagen innan vi åkte in till BB och var tillbaka samma dag som Stellan fyllde sju veckor. Men sen dess? Tja.. jag tränade på flitigt några månader på gymmet men i samband med den hundrade förkylningen så ledsnade jag helt. Istället gör jag… ingenting. Well, jag har väl varit ute och sprungit cirkus fem gånger totalt sen han föddes.

Tanken och min ambition är förstås att jag ska komma igång med löpningen igen, men det går ju så tungt (fan för att vara otränad) och istället för kämpalusta så har jag ge-uppattityd. Som en parentes så kan jag nämna att jag har punkten ”Komma igång med löpningen” på min semesterchecklista. 

Nåväl, nog med inledning. Idag kom vi så ut alla tre, hela lyckliga lilla familjen och joggade. Stellan har nu fått sin småbarnssits till cykelkärran/springvagnen så han kunde sova halvliggande med vinden vinande i hårsvallet. Sammanfattar man dagens runda så skulle jag säga 50% upprätthållande av självbild, 40% trevligt och 10% träning. Vi varvade joggningen med gång och snackade mest strunt. När vi inte försökte få till den bästa springbilden vill säga. Skönt att vara gång, eller vad säger du Hampus?!

IMG 5867

Springfolk

En trevare mot det ljuva livet

Som jag skrev om tidigare i veckan så fick jag en akut längtan efter långfrukost och lata dagar, precis så som det var förr i tiden när vi bodde i lägenhet. Vi har sedan dess peppat oss själva för att göra en trevare mot det gamla ljuva livet, och idag slog vi till på en riktig brakbrunch med efterföljande oplanerad dag. Det låter banalt men ack så sällan förekommande.

Vad ska jag säga, det blev succé! 

DSC 0634

Välförtjänad långfrukost, fixad av min underbara man

DSC 0635

Till och med croissanter!

Folk som inte är träningsfolk kanske inte ser en klockren koppling mellan långsam mysig brunch och tidiga träningspass, men jag kan avslöja att det är best practice. 100% av alla tillfrågade i vår familj tycker det är optimalt att först träna tidigt, komma igång, prestera bra och sen ta en lat dag. Det är aldrig så skönt att vila och att äta gott när man verkligen ”förtjänar” det.  

DSC 0626

Magiskt trött

Hampus som tränar på gymmet hann dessutom göra klart sin extremt trixiga deklaration här på morgonen medan jag kom iväg på första riktiga distanspasset på cirkus hundra år. Det är några på jobbet som är i full färd med att träna inför maran så jag har blivit lite peppad att komma igång själv med löpträningen, trots att jag inte har något lopp planerat. 

Tricket för att få ihop det här med långpass innan brunch är att gå upp tidigt och äta en low-effort-frukost innan träningen för att sen köra den riktiga frukosten efteråt. I mitt fall blev det fet yoghurt och ett ägg, följt av 30 km löpning på 2:38. Allt avklarat innan 10.40. Därefter var det trötta ben, kurrande mage och fortfarande förmiddag – mycket bra brunchförutsättningar!

Nu finns det inga mer måsten idag förutom att slumra lite på soffan. Det kommer bli en bra dag!

**

Nedan lite mer uppgifter om träningen, för den som är intresserad:

Dagens träningspass blev en runda ut mot Elfvik. Det var inte helt smält längs Kyrkviken, en hel del is och snö kvar på promenadvägarna som ligger i skugga. Vid ett parti så korsas ett stort fält och där låg skaren tjock. Det var helt fantastiskt väder idag, -7 när jag stack iväg och -1 när jag kom hem. Under hela passet strålade solen  och det var riktigt vårlikt. 

Bild 1

Dagens pass på karta

Bild 2

Dagens pass i sammanfattning

Totalt sett gick det väldigt bra, trots att jag inte sprungit långt på länge. Jag har roat mig med att gå igenom träningsdagboken och hittar inget lika långt pass sedan maran 2 juni 2012. Från september 2012 har jag sprungit över 20 km tre gånger, varav inte en enda gång sedan november. Eftersom jag var osäker på hur mycket jag skulle orka hade jag med mig sportdryck och vatten för att kunna få lite energi och vätska under passet. 

Utmaningen idag och ofta annars är när man exempelvis är uppe 25 km, men har tre kilometer kvar hem och därför inser att det fattas, låt säga, två km. Då behöver man, när man är som tröttast/hungrigast/kissnödigast/skavsårigast och minst upplagd för tjafs hitta på en extra slutknorr på rundan. Då är det bra om man kan plocka fram sin lilla ipod och köra på lite Kanye West som energistöd sista biten. I övrigt försöker jag springa mestadels utan musik med motiveringen att jag har större behov av fritt tankeutrymme än ljud i mitt liv. 

Idag fokuserade jag bara på att njuta och tänka, typ låtsas som om jag var ute på en cykeltur och tittade på träd… (ja, om man nu skulle komma på att göra det). Ingen fokus på tid och hastighet utan sprang som det kändes. Kroppen kändes bra ända mot slutet då det blev lite slitigt mentalt, i övrigt var det smärtfritt. Det är väl i och för sig typiskt för när man gör något första gången och har lågt ställda förväntningar (nästa gång kommer det garanterat bli ett helvete).

Nypremiär för cykel – vilket träningslyft

Det var länge sedan jag nämnde något om träning här på bloggen. Tja, det beror på häpnadsväckande mediokra träningsresultat tillika fokus. Ungefär i anslutning till min annalkande trettioårsdag så insåg jag att jag hade blivit en infektionskänslig, tjock, soffpotatis med ont i ryggen och återkommande spänningshuvudvärk. 

Löpningen har inte känts så kul ett tag. Jag tror det började med att jag var förkyld två gånger innan och över Lidingöloppet (deltog ej) och sen två gånger till under hösten. Jag är också lite av en periodare, och med färskt minne om hur det var att träna hårt förra året, inför bland annat Stockholm Maraton (läs här), så behöver lusten att göra det igen mogna lite (typ jag behöver stå i hörnet av Karlavägen och titta på glada löpare för att bli sugen igen). Lägg därtill pissvinter med iskyla, mörker och allmän skjut-mig-livsglädje. 

Ok, med det som utgångspunkt så skaffade jag där vid trettioårsdagen ett Sats-medlemskap (Sats är en stor träningskedja, finns ett träningsställe i varje hörn i Stockholm). Målet då var att börja styrketräna för att motarbeta mitt nedbrytande. När jag signade upp mig var det kampanj och jag fick tre gratistillfällen hos personlig tränare. Av henne har jag fått ett program som jag kört minst två gånger veckan sedan dess. Det som är bra med styrketräning är att det är flexibelt, inga tider att passa och det passar väldigt bra att ta det innan jobbet. Fast det är dödstråkigt. 

Till en början började jag åka till Sats Marievik (Liljeholmen, i närheten av jobbet) och träna innan jobbet. Jag tog ett ägg innan på morgonen och hade med mig lite yoghurt i en burk som jag åt på jobbet. Det funkade bra, men var klart glamoröst att lämna hemmet 05:50 för att ta tåget åtta minuter senare. Samma tåg där konduktörerna hade sitt skiftbyte mellan nattpersonal och morgonteam. Den här rutinen har successivt fasats ut på slutet, varför? 

– Gymmet i Marievik är riktigt sunkigt, de har inte alla grejer jag behöver och ger verkligen ingen ”jävlar vad bra det går”-känsla

– Varje morgon tränar en kille som luktar så sjukt illa (tänk samma träningskläder varje dag i en vecka, där kläderna torkar i väska mellan passen). Så det gick inte. 

– Det är onekligen rätt jobbigt att ständigt bära på träningskläder, plus att kvällsrutinen där allt ska packningssäkras är klart krävande (man vill inte stå i omklädningsrummet och inse att man inte har några byxor med sig). 

Istället så tränar jag nu uteslutande på träningscentret i Lidingö, det ligger bara hundra meter bort fågelvägen och är jättefräscht. Det är klart bekvämt att gå först och lämna alla jobbgrejer, byta om och duscha hemma. Stort mått av livskvalitet att slippa bära grejer och ständigt hänga upp blöta handdukar på tork. Om Lidingögymmet bara öppnade tidigare på morgonen så skulle jag lätt träna, duscha och äta frukost hemma innan jobbet. När jag springer på morgonen funkar det bättre, då kör jag mellan 5:45-6:45, då hinner jag ta tåget i vanlig tid, ca 7:20. Men nu blir det för sent, jag behöver kunna ha möten på jobbet från åtta för att hinna se skymten av kollegorna i Kina.

Bla bla bla.. jag känner att jag tappar lite spår. Det jag ska komma fram till är att jag idag haft nypremiär på ett cykelpass här hemma. Det var jättekul, vilken träningsglädje! Back in the days när jag tränade inför Vätternrundan körde jag stenhårt med cykelpass var och varannan dag, men de senaste åren har jag bara sprungit. För er som aldrig varit på cykel, brukar kallas spinning, så innebär det att man är en grupp som kör koordinerat på en varsin träningscykel. Då är det inte en tillbakalutad cykel med fåtöljsits som jag menar, utan en träningscykel med samma egenskaper som en landsvägsracer (fast den står still och kränger inte). 

Tränaren är ofta en präglad cykelkille/cykeltjej och passets uppbyggnad är ofta någon form av bergsetapp i Tour de France. Jag har inga problem med inlevelseförmågan, så det är riktigt kul. Träningspasset innehåller i huvudsak intervaller, och man växlar mellan att köra uppför (tungt motstånd, stående) och nedför (sittande, snabbare) eller klungkörning där gruppen växeldrar. Man växlar alltså mellan motstånd och kadens (varvtal) och det är riktigt intensivt. Ledaren instruerar en till att sitta med stark mage, kutrygg och inte hänga på styret. Man får svett i ögonen, näsan och munnen, och innan man går därifrån får man torka golvet. Överrepresenterad bland deltagarna är seriösa gubbar med tajta cykelkläder, dock ofta i kombination med inte alltför smickrande kroppsform. Men det är hjärtlig, intensiv och peppad stämning. Tidigare när jag körde på Hötorget var typ halva Fredrikshofs cyklister där, och de hade lite mindre gubbmage och mer golvsvett som regel.

Det jag ska komma fram till är att rekommendera alla som inte provat att börja gå på cykel/spinning. Och jag ska också påminna mig själv om hur kul det är och se till att leta upp cykelskorna (för att få bättre driv) och börja gå på regelbunden basis. Så här jobbigt kan jag aldrig få det av att springa.  

Skiddag i solskenet

Som ni kanske kommer ihåg så köpte Hampus en hel skidutrustning en solig vårdag i mars. Idag har vi grävt fram skidorna djupt inne i förrådet för en premiärtur i det underbara vädret. 

Hampus skidor var förstås oanvända och jag har inte stått på mina sen jag åkte Vasaloppet 2011. Dock så hade jag visst kört på en rejäl omgång med paraffin i våras, det var väl ett ryck i stundens ingivelse att visa att jag minsann kunde vårda känsliga skidor ömt. Eller nåt. 

Enda problemet var att jag idag hade vissa minnesluckor kring hur man går från tjockt paraffinlager till grymt glid. Inte hade jag tid att Youtube-googla heller så jag fick chansa med hjälp av skrapor och stålborsten.

IMG 2162

Caroline anslöt så vi vallade på tre rejäla lager av superblå. Det är vallans allroundkrydda. Resultatet? 

– Drop dead bra! Hampus som åkt skidor en gång i vuxen ålder gjorde det riktigt bra. Caroline och jag var också nöjda. Nu är alla förberedelser gjorda och det räcker att komplettera med lite valla nästa gång. 

 IMG 2164

Hampus och Caroline laddar 

IMG 2166

IMG 2175

Här swischar den trovärdigaste skidåkarn förbi

IMG 2180

Fina spår i Stockby

IMG 2189

Det blev lite problems med mina stavar…

Nypremiär

Jag har haft ont i halsen i 13 dagar, Hampus i något färre dagar men har likväl varit hängig. Vi har båda bara gått och väntat på att en rejäl förkylning ska bryta ut. Jag var till och med hos vårdcentralen och tog halsprov, men det enda det gav var 200 kr mindre på kontot, en kvarts dag utebliven debitering och en ilsken promenad hem i snöovädret.

Efter som sagt två veckors träningsuppehåll börjar det kännas som det är nog. Vi klädde på oss tio lager och snörade på oss skorna idag. Ingen dag kunde passa bättre som uppryckningsdag. Minus 13, isande kyla, knarrande snö, bortdomnade fingrar men härligt härligt. Jägarns vad skönt att boosta lite ny energi i den här ursunkade kroppen. Jag är väldigt imponerad av Hampus också som var pigg och stark idag trots att det var evigheter sedan han sprang sist.

Som måndagsbonus kan jag också nämna att vår brevlåda har frusit fast. Vi kan alltså inte längre hämta varken tidning eller post.

Bild

Hitta ut-checkpoints

I Lidingö och på många andra städer i Sverige så finns något som heter Hitta ut (hittaut.nu). Jag vet inte så mycket om projektet men på hemsidan kan man läsa att det är tre projekt som har till syfte att få ut skolbarn och övrig folk i skogen. Det är typ helt vanlig orientering med ett antal checkpoints fördelade över orten med olika svårighetsgrad.  Om man registrerar sig på hemsidan så kan man delta i tävlingar och vinna priser. 

Vi har varit lite försiktigt intresserade av att testa under säkert 1,5 år, och igår hände det äntligen. Kartorna som skickats ut med posten till oss och alla andra invånare, hade vi dessvärre städat upp till vinden. Vi fick därför börja med att promenera till Brevik för att hämta nya på mataffären och i samband med detta passade det bra att ta två kontroller på vägen hem.

På Lidingö finns det totalt 100 checkpoints, de har släppts lite löpande under perioden. På den tryckta papperskartan vi har är det 50 och det är fullt tillräckligt för oss. 

Det började inte helt lätt. Vi stod där i Brevik och försökte orientera oss men det var ju närmast omöjligt när det saknades gatunamn på kartan…. Efter en stunds kliande i huvudet så gav vi oss ut från samhället och rätt ut i skogen. 

IMG 2081

IMG 2083

Det är inte helt lätt att leta efter stigar när hela området är uppkört av en skogsmaskin.

IMG 2085

Hampus verkar samlad

IMG 2089

Eeeh åt vilket håll är egentligen norr…?

Vi irrade runt i något som kändes som timmar, men till slut fann vi första kontrollen. Glädjen kan man inte ta miste på! Den här var dessutom svart som stupet i Åre och det var med stor skicklighet (rena turen) vi hittade den.

IMG 2092

IMG 2093

Orienteringsämne

Därefter irrade vi vidare mot nästa kontroll, den gick vi först förbi, men eftersom vi inte fattade exakt vart vi var fick vi gå en omväg via vägen på ett par kilometer för att orientera oss tillbaka med kartan. Glädjen var stor även den här gången.

IMG 2097

Men sen började det bli mörkt och kallt, jag hade ingen känsel i fingrarna och inget kaffe hade vi druckit heller… så vi påbörjade den långa vandringen hemåt. Som bonus tog vi ytterligare en kontroll på vägen men den var så lätt att den knappt räknas. 

IMG 2101

Udda kontroll